Det har blivit mycket TV tittande detta år, när vädret varit dåligt, när resor ställts in och när det bara känts som det inte finns något annat att göra. Det är inte mycket som talar för att det kommer att ändras under jul heller när vi är så få hemma och räknar med att isolera oss.

Det blir inte bara TV serier utan även en del dokumentärfilmer och utbudet blir allt större med alla streamingtjänster. Igår kväll såg jag Louis Therouxs dokumentär:” Demensens Helvete ” på SVT play, en film som berörde mig starkt. Theroux besöker människor som drabbats av demens i fyrtio års åldern, han talar med anhörigvårdare och med de barn som besöker föräldrar svårt bor på ett demensboende. Den visar flera sidor av ett problem och det är klart att tankarna går till hur ser det ut i våra boenden i Sverige.

Äldreomsorgen är just nu i fokus, både politiskt och medialt, och det är bra. Det finns så oerhört mycket okunskap om hur äldreomsorgen fungerar eller vad demens innebär. Både för den som drabbas eller vad som krävs av den som arbetar med dementa. I kommunal äldreomsorg är demensboenden ovanliga. Demens är vanligt, men boendena är inte helt anpassade eftersom ingen plats får vara vakant. På boendena bor både dementa och de som är helt klara i huvudet, men som behöver fysisk hjälp. Det krävs särskilda kunskaper för att arbeta och hjälpa människor med demens vilket kräver utbildning. En utbildning som många saknar. Om inte heller tillräckliga kunskaper i svenska språket finns blir kommunikationen mellan personal och den med demens i det närmaste omöjlig.

Titeln ”Demensens Helvete” säger en del om Sverige och hur vi ser på sjuka människor. Originaltiteln ”Extreme Love – Dementia” är så mycket bättre för i allt elände som skildrades lyste kärleken fram. Det må vara att filmen är från USA, men demenssjukdomar finns överallt och många kan lära sig en del av den.