I förra veckan skrev jag en rapport från Äldrenämndens sammanträde eftersom det var tydligt att inte hela sanningen kom fram när ordförande gav sin bild av vad som beslutats eller vilka som var eniga och varför. Idag skriver jag tillsammans med den övriga borgerliga oppositionen i VK om hur vi ser på bristande språkkunskaper i äldreomsorgen. Med detta sagt får jag vara tydlig med att kunskaper i andra språk är en rikedom och äldreomsorgen måste vara beredd på att fler av de boende kan ha ett annat modersmål. Det ska vara meriterande att kunna fler språk, men att inte kunna det språk som den du är satt att hjälpa talar blir ingenting annat än ett hot mot patientsäkerheten. I synnerhet när det kommer till delegering av medicin och den nära vården.

Det är ändå märkligt att det är just inom vård och omsorg frågan om språk krav blir så uppmärksammad när det egentligen är en självklarhet att den som får vård ska kunna bli både förstådd och göra sig förstådd. När språkförbistring uppstår blir det enklare att vara tyst och inte fråga om hjälp trots behov. Det är också en risk som leder till otrivsel, ensamhet och missförstånd. Äldreomsorgen ska vara bättre än så.