Sommarlovet väntar om hörnet och med det i tanken kanske rubriken tillbaka till skolan känns fel. Verkligheten är den att det idag finns elever som bara slutar att gå till skolan och det är en grupp som växer till antalet. Vi talar inte om elever som tidigare kanske beskrevs som skolkare för att de vill göra något annat än att vara i skolan, utan det är barn och ungdomar som drar sig tillbaka och stannar hemma där datorn många gånger är enda sällskap.

Artikeln i gårdagens VK beskriver projektet Tillbaka till skolan, ett projektsamarbete mellan Elevhälsa och socialtjänst. En specialpedagog, psykolog och socionom är de som leder projektet där de hjälper barn att komma tillbaka till skolan. En del ungdomar har varit borta från skolan så länge som två år. Frustrerade föräldrar som har försökt allt för att få sitt barn till skolan tar tacksamt emot stöd. Det artikeln dock missade är att projektet som sträcker sig till 2014 är en av de sociala investeringar som Umeå har arbetat med under pågående mandatperiod.

Jag sitter själv med i beredningsgruppen för sociala investeringar och fick för en tid sedan ta del av en redovisning av resultaten från projektet. Varje barn som kan komma tillbaka till skolan efter en lång frånvaro är en stor framgång. Det finns aldrig några universal lösningar för alla elever, men tack vare att man i detta projekt har kombinerat kompetenser från två verksamheter (elevhälsa och socialtjänst) ökar möjligheten betydligt att hitta rätt lösning.

I kommunens nya organisation har samarbetet förstärkts mellan olika verksamheter och det känns tryggt att den arbetsmetodik som här utformats kommer att bli en del av  befintlig verksamhet efter projektets slut. Fortsätter man inte med arbetet när projektet tagit slut kan man alltid ifrågasätta om det verkligen är en investering man har gjort. Vad som för övrigt händer med sociala investeringar (potten med pengar som står utanför ordinarie kommunal verksamhet) är intressant, men det får jag nog anledning att återkomma till under hösten.