Sitter just nu och väntar på flyget till Umeå efter en dag i Stockholm. Vi har idag från Socialnämndens presidium tillsammans med ett antal tjänstemän varit på en konferens om det nationella utvecklingsarbetet gällande samordnat stöd till barn och föräldrar i familjer med missbruk. Konferensen arrangerades av Socialstyrelsen och Umeå kommun var en av fem kommuner som fick presentera det arbete som pågår lokalt.

Det händer att jag har deltagit i konferenser där jag efteråt undrat varför var jag med, men idag blev jag djupt berörd och de föreläsningar som gavs följer med mig hem i hjärtat. Frid Hansen är psykoterapeut från Norge och har varit verksam under mer än 30 år i yrket. Hon berättade på klingande norska om hur synen och behandlingen av vuxna med alkoholmissbruk har förändrats och att det var i mitten av 1980 talet som man började att tänka bredare och även inkludera anhöriga i vården. Det är sant att missbruk av narkotika och alkohol inte bara påverkar den som använder utan självklart också de som lever nära. Detta har VK också skrivit om i artikelserien om droger i Umeå. Idag fokuserade vi på barnen som lever i familjer med missbruk. Vi ska se dem och vi ska bekräfta dem.

Frid Hansen berättade att när hon frågade alkoholister som var i behandling hur länge de hade varit alkoholister blev svaret oftast ca 2-4 år. När hon frågade den anhöriga (oftast en fru) hur länge hon upplevde att alkoholen varit ett problem i familjen blev svaret 10-12 år!! Hur många barn finns det som lever i familjer där alkoholmissbruk är tabu och en familjehemlighet och barn skyddar sina föräldrar? Oro och ångest för mammas eller pappas mående, men där barnens oro inte blir uppmärksammad i tillräcklig grad. Oro som ger symptom som oro, huvudvärk, koncentrationssvårigheter i skolan, men där vi hellre vill utreda om det är funktionsnedsättning än att verkligen fråga barnet om hur det mår och hur det är i hans eller hennes familj.