I mitten av oktober lämnade jag in en interpellation till kommunstyrelsens ordförande om när kan Umeå kommun teckna avtal med landstinget om IVPA? Jag har skrivit om interpellationen tidigare och jag fick även svar av dåvarande ordförande i Tekniska nämnden, Lasse Jakobsson (v).
Jag och Lasse var i det stora hela överens om att det är en viktig fråga för våra medborgare och att det är helt klart samhällsekonomiskt en vinst. Det är dock landstinget som beslutar om vem eller vilka man vill ingå avtal med. ”I väntan på ambulans” innebär att räddningstjänsten larmas ut och kan därmed vara först på plats innan ambulans.
Min interpellation väckte inte stor uppmärksamhet och den fick inga reaktioner av varken övriga politiker eller av media när den behandlades. En viktig fråga i tysthet, därför var det glädjande att Västerbottens radion lyfte ämnet och vem ska betala? Och varför? Jag och landstingsrådet Karin Lundström (per telefon) samtalade om behovet av IVPA och inte vet jag om radio lyssnarna blev mycket klokare. Det fastnar i att landstinget inte har pengar och det i sig var kanske ingen nyhet, samhällsnyttan togs inte upp.
I tidigare inlägg lovade jag dela med mig av svaret till interpellationen, men det glömdes bort. Här kommer utdrag från kommunfullmäktiges protokoll.
***************************************************************************************”
Umeå kommun Protokollsutdrag
Kommunfullmäktige 2014-10-27
§ 139
Diarienr: KS-2014/01001
Interpellation – När kommer avtal om IVPA skrivas?
Beslut
Efter ytterligare inlägg av Veronica Kerr och Lasse Jacobson beslutar
kommunfullmäktige
Att avsluta överläggningen om interpellationen.
Ärendebeskrivning
Efter medgivande av kommunfullmäktige ställer Veronica Kerr (KD) följande
skriftliga interpellation till kommunstyrelsens ordförande:
Inom kommunen finns en heltidskår i Umeå tätort samt fem deltidskårer
med placering i Hörnefors, Holmsund, Sävar, Tavelsjö samt Botsmark. I
kommundelarna har brandmännen i beredskap vanligtvis ett ordinarie jobb
hos en annan arbetsgivare och vid larm ska de vara på brandstationen inom
4-8 minuter.
Kommunen har ett avtal med Västerbottens landsting om IVPA (i väntan
på ambulans) i Botsmark. Om SOS Alarm bedömer att räddningstjänsten
tar sig snabbare till en nödställd med livshotande symtom än
ambulanssjukvården larmas denna resurs parallellt. Ett liknande avtal finns
för centrala Umeå när det gäller hjärtstopp, andningsstillestånd och
medvetslöshet.
I väntan på ambulans kan för ändamålet utbildad personal i det lokala
brandförsvaret ge syrgas och ha en lugnande effekt. Om det värsta skulle
inträffa – medvetslöshet genom hjärtstillestånd – kan personalen inleda
hjärt- och lungräddning. Det här är insatser som räddar liv. Trots det har
kommunen och landstinget inte slutit avtal om IVPA som omfattar alla
kommundelar.
Situationen har gjort att SOS i en del fall har tvingats kontakta
ambulanssjukvården och sjöräddningen även om räddningstjänsten skulle
ha kunnat vara på plats först. I andra fall har SOS Alarm trots avsaknaden
av avtal om IVPA valt att larma räddningstjänsten.
Med anledning av detta ställer jag följande frågor:
- Varför saknas det avtal om IVPA för en stor del av kommunen – trots att det kan kosta liv?
- Vad gör kommunen för att ett avtal om IVPA som täcker hela kommunen ska undertecknas, och när kommer ett sådant avtal undertecknas?
Kommunstyrelsens ordförande har överlämnat besvarandet till tekniska nämndens ordförande Lasse Jacobson (V) som lämnar följande
skriftliga svar:
Varför har det inte tecknats fler avtal än de som finns i Umeå och Västerbotten
för närvarande?
Den frågan bör egentligen landstinget svara på eftersom det är landstinget
som beslutar om med vem de tecknar avtal om IVPA.
Att teckna avtal med landstinget om IVPA-verksamhet är något som
brandcheferna i Västerbottens kommuner har förklarat att det finns intresse
för. Det är dock landstinget som bestämmer i slutändan om vilka platser de
anser sig ha behov av.
Historiskt sett har landstinget varit kallsinnig till detta och har framfört att
de har den ambulanstäckning tillsammans med helikoptern i Lycksele som
tillräcklig.
Nya chefer inom landstinget har sett annorlunda på detta behov och därför
har avtal tecknats med några kommuner och det fanns också planer på att
göra det med flera kommuner än vad som faktiskt skett. Men tyvärr tog
detta slut, antagligen p.g.a. att de räknade på den ökande kostnaden för
landstinget.
Varför måste det då tecknas avtal?
Det är inte på affärsmässiga grunder utan det beror på att sjukvård är
landstingets uppgift vilket de skall planera för att den bedrivs effektivt och
bekosta.
I kommunallagen anges:
Undantag från kravet på kommunal anknytning
2 § Det krav på anknytning till kommunens eller landstingets område eller
dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) gäller
inte vid tillämpning av följande bestämmelser i denna lag:
– 3 kap. 2 § om sjuktransporter,
I lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter utvecklas det:
Kommuner får ingå avtal med landsting om att utföra sådana transporter
som avses i 6 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Kommuner får även
ingå avtal med landsting om att utföra hälso- och sjukvård i väntan på sådana
transporter.
Hälso- och sjukvårdslagen
6 § Landstinget svarar för att det inom landstinget finns en ändamålsenlig
organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer
vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med transportmedel som är
särskilt inrättade för ändamålet. Lag (1992:567).
Om avtal enligt ovan ingås så innebär det också att när brandkår utför sk
IVPA-uppdrag så bedrivs det sjukvård på landstingets uppdrag och att tex
patientförsäkringen gäller för de behandlade patienterna.
Om inte avtal finns så får inte SOS Alarm larma ut kommunala brandkårer
på sjukvårdslarm som erfordrar att det bedrivs sjukvård.
Men varför har inte landstinget tecknat fler avtal än de som finns i Västerbotten för närvarande?
Det beror nog på kostnadsfördelningen mellan landsting och kommun.
Som jag tidigare skrivit så startades det upp verksamhet i Västerbotten i
några kommuner där kommunerna skulle ingå avtal med landstinget och
där landstinget skulle ersätta kommunerna för de kostnader som
kommunerna fick för att bedriva IVPA-verksamhet.
Tyvärr så gick det i stå eftersom landstingets syn på kostnader inte
överensstämmer med de kostnader som kommunerna fick.
Landstinget erbjöd sig att svara för instruktörskostnaderna för att utbilda
personalen och att tillhandahålla teknisk utrustning (bl.a
hjärtdefibrillatorer).
Men de kostnader som kommunerna har är egna personalkostnader under
utbildningen vilket kan variera med 15-25 personer vid varje brandkår medan
landstinget bär kostnaden för en person som instruktör. Vidare så innebär
det att kommunerna bär alla löpande personalkostnader under utryckningar
och återkommande övningar och fortbildning, kläder och annan
personlig utrustning för personalen.
Vad kostar det kommunerna att bedriva IVPA-verksamhet?
Chefen för Brand och Säkerhet i Umeå, Lars Tapani, och räddningschefen
i Vännäs kommun har sett på detta och skattat kostnaden till ca 2500
kr/utryckning. Då har man ändå inte räknat med kostnaden som vi har för
att ha 2 personer i beredskap dygnet runt, året om vilket uppgår till 5-600
kkr/år.
I Umeå har vi för Botsmarks del ca 20 utryckningar/år för IVPA. Den
kostnaden är en extrakostnad som jag inte har anslag för i budget men när
vi skrev avtalen var avsikten att vi skulle få kostnadstäckning.
Kan kommunerna genomföra IVPA?
Numera har varje brandkår i länet själva anskaffat hjärtstartare och utbildat
personal för egen del. Personal har även delegation för att administrera
syrgas på olycksplats. Personalen genomför kunskapsprov varje år för att
behålla syrgasdelegation och kostnader för syrgaskompetensen hos
personalen svarar kommunerna för idag. Anledningen är att brandkårerna
historiskt sett har administrerat syrgas på olycksplats men när syrgas
började klassificeras som läkemedel erfordras det delegation från läkare.
Är det samhällsekonomiskt att bedriva IVPA ?
Tveklöst Ja, det menar alla brandchefer i länet enligt de uppgifter jag fått .
Vår uppfattning är att detta borde genomföras av brandkårerna men då
måste man få ekonomiska medel för detta, antingen att landstinget ersätter
oss eller att anslagen ökar för att leverera denna tjänst åt landstinget för
medborgarnas bästa.
Lars Tapani har vid ett antal tillfällen informerat politiken om dilemmat
med IVPA och vem som enligt hans mening bär kostnadsansvaret.
Detta med kostnadsansvaret har bl.a. tagits i tidigare LaKo-gruppen samt i
Region Västerbottens primärkommunala delegation samt kort informerats
om till TN i Umeå.
Brandchefen kan inte heller som verksamhetschef ta på sig nya uppdrag
som vi inte är ägare till och som inte är finansierade.
Varför är det av intresse att se på hela Västerbotten och inte enbart Umeå?
Det visar på landstingets inställning att de inte vill betala för denna
verksamhet som de har ansvar för och det verkar som de vill vältra över
kostnaden på kommunerna.
Ironiskt nog så pågår det nu en form av IVPA i länet där deltagande
kommuner får ersättning med 2000kr/utryckning. Detta sker i ett projekt
som startade i oktober och som pågår 3 mån till årsskiftet 2014/15
Det är ett projekt, där särskilda projektmedel erhållits från socialstyrelsen,
som benämns Akutsjukvård i extrem glesbygd. Umeå deltar dock inte i
detta projekt eftersom vi inte ingår som extrem glesbygd generellt men det
skulle kunna vara aktuellt för Botsmark men där har vi redan obetald
IVPA-verksamhet.
