Etikett: Socialdemokraterna

  • Lite besviken är jag nog..

    Julen är över och den politiska verkligheten gjorde sig påmind tidigare än vad jag trodde att den skulle göra. Vi visste sedan tidigare att ett nyval kan inte utlysas tidigare än den 29 december, därför var det med stor förvåning jag följde presskonferensen på TV igår förmiddag. Jag var inte förberedd och när jag hörde nyheten var det precis som om luften gick ur mig.

    Med det sagt var det inte som om jag har gått och bara längtat efter att hänge mig åt en valrörelse igen, (jag har inte repat mig än från förra som ni vet om ni har läst mina tidigare inlägg) men jag hade börjat att förbereda mig och min kalender för mars månad 2015 var planerad för kampanjer och fotarbete. Möten och resor var framflyttade allt för det val som Löfven utlyste den 3 december skulle ske den 22 mars. Trots att jag vet att det nu blir mer ledig tid i kalendern känner jag mig besviken.

    Reaktionerna i mitt Facebookflöde har varit starka,och varierade. Allt ifrån ilska och besvikelse till stor lättnad. Eftersom jag har vänner från nästan alla politiska partier i min vänskapskrets har också beskyllningar och antaganden om vem eller vilket parti som står som initiativtagare till ”Decemberöverenskommelsen” flödat. För mig är det inte det viktigaste utan vad kommer att hända nu? Ett nyval var endast val till riksdagen, men som kommunpolitiker har rikspolitiken mer betydelse än vad många verkar inse. I Umeå planerade S och V maktskifte på nationell nivå för att få budget att gå ihop i kommunen. Man räknade hypotetiskt och det gick inte vägen när regeringens budget föll.

    Visst har Sverige erfarenhet av minoritetsregeringar och från Socialdemokraterna minns man fornstora dagar när det inte fanns en stark opposition. Nu när Alliansen finns hörs tongångarna från Löfven och andra socialdemokrater att blockpolitiken måste dö och att det är oppositionens fel. Oavsett vad vi nu tycker om beskedet måste det finnas en stark opposition. Bara för att en överenskommelse finns som gör det lättare för en minoritet att regera kan vi inte låta vad som helst passera. Där är vi som opposition skyldiga att agera och reagera. Med denna överenskommelse kommer ansvar och konsekvenser och kanske blir det bra. Men just nu tillåter jag mig att vara lite besviken, lite ledsen och lite orolig. Min förhoppning är ändå att allt blir bra till slut och blir det inte bra, ja då är det inte slut än. Mitt arbete i politiken fortsätter även under 2015.

  • Politiskt meriterande att vara ung?

    På ledarsidan i lördagens Expressen fanns en krönika skriven av Sakine Madon (för övrigt politisk redaktör för Norran) med rubriken: Ungdom är inte en politisk merit. Jag har berört ämnet tidigare om åldern på några av ministrarna i den nya regeringen. Det är inte för att ifrågasätta varken engagemanget eller kompetensen, men var finns livserfarenheten?

    Madon skriver att det är dags att lägga ner ungdomsfixeringen och tanken på att bara för att man är ung är det en merit. Så är det inte. Samtidigt som vi har de yngsta ministrarna i antagligen hela Europa (om inte världen) så är Sverige starkt åldersdiskriminerande. Vi vill veta åldern eftersom vi har en uppfattning om vad den åldern innebär i erfarenheter, personliga egenskaper och hur länge personen kan vara aktuell på arbetsmarknaden. T ex att vara 55 + och arbetslös är tungt eftersom man ”bara” har tio år kvar till pension, där kommer erfarenheter eller lämplighet i andra hand.

    Min mamma som är relativt nybliven pensionär talade om hur få ministrar det var i Alliansens regering som var fyllda 65 eller i riksdagen över huvudtaget. Representationen för pensionärer ansågs vara för låg. Anledningen är den att i Sverige får vi inte arbeta så länge som vi vill, max 67 år, trots att många vill och kan längre än så. Erfarenheter är bara viktiga tills dess att vi fyller 65 och då kan vi hoppas att det är andra som har kunskaper att ta över. Under Alliansens tid gavs pensionärer ett dubbelt jobbskatteavdrag om de vill arbeta efter 65. I socialdemokraternas Sverige uppmuntras man inte längre att jobba alls efter det att man uppnått 65. Kanske är det för att de ska få göra något roligare än att arbeta även om det är det man helst vill?

    Det finns flera frågor som jag funderar på t ex har en 29 årig sjukvårdsminister förståelse för de stora behov som den äldre, många gånger multisjuka befolkningen har i sjukvården? Finns förtroendet bland väljarna födda på 1940 talet för någon född mer än 40 år senare? Samma fråga måste man ställa sig om det omvända, kan pensionärer representera barnfamiljer och ungdomar trots att det var länge sedan de själva var i den åldern? Mitt svar är självklart, om man vill och tar tiden till att ta reda på behoven och allas önskemål för att därefter göra prioriteringar. En blandning behövs och självklart är att livserfarenheter ska bättre tas till vara än vad som görs idag.

    När det gäller regeringens absolut yngsta minister, Aida Hadzialic, gymnasie och kunskapslyftminister är jag inte alls lika orolig. Det var ju trots allt inte länge sedan hon själv gick ut gymnasiet. Där ligger livserfarenheten nära i tid.

  • Konsten att göra vårdyrket populärt

    Vi har en ny regering med nya ministrar och inom kort ett nytt fullmäktige i Umeå kommun. Jag har själv ställt mig frågan vid flera tillfällen, vad är det egentligen som driver mig att fortsätta med politik efter alla dessa år? Det är ingen konstig fråga, svaret är att jag vill vara med och påverka det som händer i min kommun och ha inflytande över frågor som berör mig och min familj i synnerhet. Jag vill att ödmjukhet inför förtroendeuppdragen ska finnas med mig och de ska aldrig tas som en självklarhet.  När politiken blir ett vanligt arbete är det lätt att glömma varför man en gång började.

    En av regeringens yngsta ministrar är Gabriel Wikström, 29 år gammal har han blivit Sveriges nya folkhälso- sjukvårds- och idrottsminister. Han är den som är ytterst ansvarig för regeringens sjukvårdspolitik. Han har ingen yrkeserfarenhet inom området och har inte tidigare profilerat sig inom detta område, men han har varit SSU ordförande.

    I denna intervju https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2014/Oktober/Nya-ministern-vill-fa-fler-att-valja-varden/ kommer det fram varför han vill arbeta med sjukvårdspolitik och visst har jag respekt för hans erfarenheter av att ha upplevt vården som nära anhörig, men han inger inte förtroende. Lösningen Wikström presenterar till att öka vårdyrkets attraktivitet är bla att begränsa antalet arbetsgivare, obegripligt men helt i enlighet med vänster logik. Det är självklart att behoven ska styra och inte vinstintressen, men han förenklar grovt den allvarliga rekryteringsproblematik som sjukvården har. Tyvärr kan jag redan nu se att socialdemokraterna i Umeå vill anamma samma syn inom kommunens hemtjänst när det gäller personalpolitik för att inte tala om Västerbottens landsting där socialdemokraterna styrt drygt ett halvt sekel.

    Det är för tidigt att komma med hård kritik, Gabriel är alldeles för ny på jobbet, men visst är jag orolig. Att vara sjukvårdminister kräver ödmjukhet.

  • Inte till salu, jo tjena…

    Inte till salu, det var Vänsterpartiets ständiga slogan och melodi under hela valrörelsen. Inga vinster i välfärden var linjen, och den var hård. Det var som om vänstern var driven av ett hat mot andra aktörer än stat eller kommun och alla andra betraktades med misstänksamhet. I kommunfullmäktige i en debatt om att sälja en del av Bostadens bestånd för att ge bolaget starkare ekonomi, stämplades alla fastighetsägare med att de inte sköter sina lägenheter och de har kackerlackor. Nej, ingen som följt debatten eller Vänsterpartiets valrörelse kan ha någon som helst tvekan om att det funnits ett hat och en enda valfråga överst på Vänsterpartiets agenda.

    Besvikelsen i Jonas Sjöstedts ögon när han fick veta att han och hans parti var inte välkommet i regeringssamarbetet var påtaglig. Det var nog inte bara besvikelse utan en hel del ilska också. Vänsterns förbud mot vinster delas nämligen inte av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Nej inte ens Gudrun Schyman, tidig partiledare för V delar Sjöstedts obegripliga hat mot vinster. Schyman uttalade sig i sommar på Almedalen att det är klart att företag ska få gå med vinst. Sjöstedt hade däremot målat in sig i ett hörn där han varit tydlig med att Vänsterpartiet vägrar att rösta igenom regeringens budget senare i höst om inte det blir ett förbud till vinster och blev därmed utanför.

    Inte så länge i och för sig. Det visade sig att den svaga regeringen behöver vänsterpartiet och Sjöstedt behöver rädda sitt ansikte. Dagens besked om att en utredning ska tillsättas som beräknas vara klar till 2016 blev just räddningen för Vänsterpartiet. Jubel för vänstern och kaxiga slag för bröstet. Vänstern är glad och Löfven har fått det stöd han behöver just nu. Orden inte till salu klingar illa, Vänsterpartiets prislapp för löftet att hjälpa Löfven blev en statlig utredning. För övrigt enligt Lena Mellin  i Aftonbladet var det just Utrednings Sverige som blev vinnaren. Inte Sjöstedt, inte Löfven och definitivt inte medborgarna.

    Självklart kommer valfrihet och mångfald bland välfärdstjänster att återkomma som ämne i min blogg. Här kan du läsa vad Tamara Spiric hotar http://www.vk.se/plus/1292725/utokad-valfrihet-kan-stoppas-i-umea  och det blir tydligt att hon inte har någon aning om vad Lagen om valfrihet har inneburit för våra äldre i Umeå kommun. Fakta förnekas ständigt när de inte passar in i Vänsterns bild av verkligheten.

     

     

  • Kompetens före kön

    KDUhttp://www.svtplay.se/video/2359418/vasterbottensnytt/29-9-19-15?type=embed&position=593

    I gårdagens Västerbottensnytt (ca 07:30 in i sändningen) var det ett reportage om att det är männen som får de tunga posterna i politiken trots att valsedlarna är jämställda. Enligt Västerbottensnytts beräkning är 7 av 10 gruppledare i politiken i Västerbotten män. Socialdemokraterna är det parti som är sämst på jämställdhet. Jag vill uppmärksamma er på att det också är det parti som gärna talar om kvinnofällor när kvinnor gör egna val som inte passar in i sossarnas bild av vad som är jämställt.

    Det parti som skilde sig från mängden är Kristdemokraterna, mitt eget parti, och jag är inte förvånad. Vi är det parti i Västerbotten som har flest kvinnliga gruppledare och det parti som anses mest jämställt. Detta verkar dock förvåna väldigt många eftersom vi inte är ett feministiskt parti och är emot kvotering. Kvotering av föräldraförsäkring eller bolagsstyrelser vill många feminister ta till som verktyg för att nå det de kallar jämställdhet, men för mig är det helt fel väg att gå. I rättvisans namn så är det inte endast socialdemokrater som förespråkat kvotering utan det kommer från både vänsteranhängare och liberaler.

    Spy galla över kvotering och säger att det måste finnas kompetens, men det är ju väldigt illa om halva Sveriges befolkning är inkompetent. Detta uttalande måste Birgitta Mukkavaara (ordförande för S kvinnor) själv stå för. Det är typiskt för Socialdemokraterna att komma med ett förslag till lösning som ska passa alla när man först och främst måste börja med sitt eget parti. Om socialdemokrater vill använda sig av kvotering till interna poster så låt dem göra det, vi andra låter kompetens styra och hindrar inte kvinnor att göra karriär oavsett vad det må vara. Det är inte första gången som Mukkavaara är kritisk och förespråkar kvotering, hon var även kritisk till att stadsdirektören blev en man, men det verkar vara glömt.

     

  • Anna Hedborgs kvinnofälla

    Nu var det dags igen, föräldraförsäkringens utformning anses nu vara ett större hot mot jämställdheten än vad man tidigare trott. Kvotering och fler pappa månader var ett vallöfte från de rödgröna, men när nu Anna Hedborg s-märkt utredare går ut och säger att vi kanske borde göra det svårare för föräldrar att vara hemma utan att få betalt ifrågasätter jag hur hon tänker?

    I den utredning som hon ansvarar för har det visat sig att mammorna var i snitt lediga drygt 13 månader fram till att barnet fyllde två år men, de tog endast ut ersättning för 9,5 månader. Papporna var hemma 3,5 månader i snitt, och tog ut ersättning för två månader. Dvs man stannade hemma fler dagar än vad man fick ersättning för och detta ser nu Anna Hedborg som ett hot mot jämställdheten och en kvinnofälla.

    Jag blir så trött på Hedborgs argumentation  från vänsterkanten där grunden är ett ifrågasättande av föräldrars egna val, oavsett om det är mamma eller pappa. För ni såg ju själva att pappor stannar hemma längre tid än de dagar som man får ersättning för från Försäkringskassan. Men här säger man inget om att det skulle vara en fälla för män.

    Att bli förälder är stort och vi har en generös föräldraförsäkring som är till för barnet. Det är barnet som är fokus och som har rätt till en trygg uppväxt. I kvoteringsdebatten skriver man att papporna måste vara hemma mer och allt från 50-50 delning av föräldraförsäkringen till att tredela den har diskuterats. Men nu när familjer väljer att dra ner på konsumtion och utgifter i hushållet för att prioritera tiden med sina barn då blir det ramaskri från en tidigare socialdemokratisk minister. Anna Hedborg har varit drivande i att kvinnor ska arbeta och redan 1981 beskrev hon ”hemarbetande kvinnor som förrädare.” (Wikipedia)

    Föräldraskapet har man längre än bara småbarnsåren och livet är mer än arbete. Se inte ner på de föräldrar som väljer att stanna hemma med sina barn längre än vad samhället förväntar sig. Kritisera inte familjers val bara för att det inte är ett val som du själv skulle göra. Tiden när barnen är små är kort och det kommer en tid när arbete och karriär kan ta större plats. Jag är övertygade om att män och kvinnor själva vet hur man vill prioritera tiden med sina barn och själva ta de beslut som berör dem. Att försämra föräldraförsäkringen eller tvinga föräldrar att alltid begära ersättning när man stannar hemma med sina barn är ingen lösning.

  • Om att uttala sig tvärsäkert och kvällens debatt

    bokSista veckan är inledd och valtemperaturen stiger och jag är så tacksam för att min egen temperatur har sjunkit eftersom jag legat i feber under helgen. Inte mycket tid att vara sjuk, speciellt inte om man är politiker.

    Debatterna kommer allt tätare och opinionsundersökningarna lika så. Jag har faktiskt inte följt alla, men det har varit oundvikligt att se att de har varierat en hel del. En del anklagar även media för att inte vara oberoende när löpsedlarna för Aftonbladet och Expressen båda visade totalt olika tolkningar av den ”senaste undersökningen.” Här gäller det att inte modfällas när resultatet går emot en, eller bli allt för kaxig när siffrorna visar stark uppgång för det block man själv sympatiserar med. Det är på valdagen vi vet resultatet, om nu någon trodde något annat.

    Något annat är precis vad Carl Hamilton och Ernst Billgren trodde 2010. Under somrarna får jag äntligen lite mer tid att läsa annat än styrelsehandlingar och på OK i Lövånger hittade jag boken Vad är politik? till en billig peng.

    Så rolig att läsa och alltid lär man sig något nytt trots att jag numera är heltidspolitiker och borde veta. Något som författarna måste ha lärt sig är att aldrig lita på opinionsundersökningar. Det blev tydligt när man läser svaret till fråga 20, I höst kommer Sverige troligtvis att få sin första kvinnliga statsminister. Minns ni Mona Sahlin? Det går inte att tvärsäkert att uttala sig för vilket resultat vi kommer att ha på söndag. Jag fortsätter att arbeta i valrörelsen för den politik jag står för och de frågor jag brinner extra för, ända in i kaklet som det kallas.

    I förra veckan deltog jag i en debatt varje dag. Ikväll går jag också på debatt, men för att lyssna på Stefan Attefall och Åsa Ögren som debatterar Umeås hetaste fråga. Hur får vi fart på bostadsbyggandet? Kom och lyssna kl.19:00 på Folkets Hus.

    annons

     

     

  • Rationella motiv enligt S och V

    Jag häpnade när jag läste debattsidan i morse, Eva Andersson har nu tagit bladet från munnen och fått till en replik  på Thomas Nordvalls tidigare artikel om det skandalösa sättet S och V agerade när kommunen återtog Skräddaren i kommunal regi. Jag har väntat på någon slags reaktion, men det har hela tiden varit en tystnad från majoriteteten som inte vill ha sina beslut ifrågasatta. I slutet av april skrev vi från Alliansen i socialnämnden detta som publicerades på debattsidan, men inte ett ord från majoriteten. Vad var det nu som hände? Blev påtryckningarna från allmänhet och andra för svåra? Åsa Bäckström är andre vice ordförande i socialnämnden (V) och hon är meddebattör även om hon själv varken satt i socialnämnden eller kommunfullmäktige när beslutet togs 2011.

    Nej till vinster i vården är rubriken och med stor fantasi har man listat fem rationella motiv till beslutet. Rationell= förnuftig enligt ordlista, men här är det skribenternas egna bedömning. Ett av argumenten är att ”vilket riskkapitalbolag som helst, även helt nystartat skulle kunnat överta verksamheten.” Vilket som helst? Både Eva och Åsa väljer att glömma att det är vi som kommun som ställer kraven i upphandlingen. Vi ska ha en god äldreomsorg där kvalitén ska sättas i främsta rummet. I detta fall var det en möjlighet till förlängning av avtalet som man sa nej till, inte en upphandling. En stor skillnad, man visste att man hade en mycket god verksamhet med nöjda anhöriga, brukare och personal, men det sa man nej till, förblindad av ”rationella motiv”. (Sättet man informerade om beslutet var förfärligt, sedan undrar man varför inte chefen på boendet ville stanna kvar?!)

    Vidare skriver Eva och Åsa att ”S och V ville och vill skapa stabilitet och kontinuitet genom att inte utsätta brukare och anhöriga för den osäkerhet som ständigt nya upphandlingar (enligt LOU) innebär.”  Detta ”rationella motiv”har tvärtom försämrat avsevärt och de anhöriga som nu larmat om missförhållanden och personal som blivit sjuka betackar sig säkerligen den sortens omtanke.

    Det är bra att det finns ett litet uns till erkännande om att det funnits brister i övertagandet, men man fortsätter att ha svårt att se sin egen del i det hela. Eva Andersson har vid ett par tillfällen sagt att det är bra att vi kan lära oss av det som Carema gjorde bättre på Skräddaren som t ex att man erbjöd ”hemlagad mat” (mat som tillreddes på plats och som spred aptitretande dofter i boendet och skapade hemtrevnad). Visst kan vi lära oss av varandra för det utvecklar och förbättrar omsorgen, men att låta en verksamhet starta upp något för att sedan stänga ner på godtyckliga skäl kommer definitivt inte att leda till att andra vill etablera sig i kommunen. Att säga att vi hade många kommunala vårdboenden som låg och ligger på samma kvalitetsnivå är inte heller ett acceptabelt  motiv, men inte förvånande i socialismens anda. Ingen ska få för sig att man kan göra det bättre än kommunen.

    Det var vid sista presidieberedningen inför sommaren som jag ställde frågor om situationen på Skräddaren. Varken Åsa Bäckström eller Eva Andersson hade läst artikeln trots att den var utskickad tidigare och var väl spridd inom kommunen. Det var antagligen jobbigt att läsa om det som blev fel. Äldreomsorgen och vården av sjuka och äldre blir en fråga av största tyngd i kommande valrörelse. Vänsterstyrets definition av rationell behöver förändras och även deras syn på kvalité i vården.

  • Jo pyttsan till erkännande..

    Kallar socialdemokraterna detta ett erkännande?
    I gårdagens Västerbottensnytt uttalar jag mig om det beslut som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna tog på felaktiga grunder 2011. Klippet har fått rubriken Kommunen erkänner fel, men jag kan inte se varken mycket till erkännande eller hjärta i uttalandet. Ansvariga politiker kan inte och ska inte ens försöka friskriva sig ansvaret för de konsekvenser som beslutet har fått.

    Ove Persson var en av de drivande 2011, men jag vet att det är många socialdemokrater idag som kan erkänna att man gjorde fel. Men att våga tala öppet om det som inte blev som man tänkt sig är förstås lättare sagt än gjort. Jag hade förväntat mig mer.

  • När båset är tomt då bits hästarna..

    En journalist kontaktade mig i förra veckan för att höra vad jag ansåg om budgetarbetet i Umeå kommun och om jag trodde att det skulle bli en budget överhuvudtaget. Samtalet kom förra fredagen och mitt svar var tydligt då att jag själv arbetade efter förutsättningarna att en budget kommer att tas i juni, men att arbetet komplicerats av att S och V redan skjutit arbetet med problemet framför sig. Det blev också en del tal om Centerpartiets tidigare önskade vadslagning med Holmlund och Spiric om att det inte skulle bli en budget i juni. Holmlund antog inte utmaningen och nu vet vi att han skulle ha förlorat.

    Lennart Holmlund var besviken på att de vänsterpartister som suttit med i budgetberedningen inte verkar ha haft de nödvändiga mandat eller förtroendet att förhandla utan att de nu måste vända bort från förhandlingsbordet tillbaka till partiorganisationen. Inte konstigt då att det har blivit förseningar. Mitt svar till den journalisten var också att det måste varit betydligt enklare för S och V att komma överens när det fanns 200 miljoner kr i överskott än idag tre år senare när man ska göra lika stora nedskärningar. En vänsterpartist sa till mig liknelsen ”att när båset är tomt då bits hästarna”. Vem hen syftade på ska jag låta vara osagt. Det enda som är säkert är att Vänsterpartiet inte tagit ansvar för att en budget blir klar i tid och att man låter verksamheterna arbeta vidare i ovisshet.

    Veckan i övrigt har varit bra och vissa delar var betydligt roligare än andra. På tisdag kväll deltog Kristdemokraterna i Blodomloppet som beskrivits som en folkfest eller festival med träningsvärk. För min del var det tredje året jag deltog och jag måste säga att det blir bara roligare med åren. Otränad är jag och som barn fick jag höra att jag ser ut som en anka när jag springer därför har jag varit mycket ovillig att springa när någon annan ser. Men med åren bryr jag mig mindre om vad andra tycker så nästa år kanske det blir 5km på tid. Kanske.