Kategori: Socialdemokraterna

  • Granskning av politiker med aktiva fritdsliv

    Det är en mycket intressant granskning som pågår just nu om topp politikers medlemskap i Frimurarna och om detta påverkar politiken och besluten i Umeå. Kommentarerna har överraskat och det är intressant att höra hur de har förändrats allteftersom granskningen pågår. Från total ”diss” och påståenden om att VK lider av nyhetstorka till att eftersom att de som kritiserar inte är medlemmar (och kan aldrig bli?) är det egentligen avundsjuka. Någon vanlig förening är det i alla fall inte. Politiker ska tåla granskning oavsett vad de gör på fritiden (om de har någon).

    Jag läste i Dagens samhälle för länge sedan om problemet en kvinna hade som hade fått ett toppjobb i kommunen någonstans i norra Sverige. Rättare sagt männen hade problem eftersom att bada bastu var nästan en arbetsuppgift eftersom det var där beslut diskuterades och förbereddes. Och hur skulle det gå med en kvinna i bastun? Informella beslutsplatser finns, men att bevara dem kan inte vara något att eftersträva. I synnerhet inte de som utesluter halva befolkningen eller mer.

    Igår kväll intervjuades Mikael Berglund (S) i Västerbottensnytt om behovet av att bygga nya idrottshallar på Umedalen för att bla elevantalet på skolorna ökar. En kommande kostnad på ca 10 milj kr. Berglund är ordförande i Umedalens IF, men också ordförande i Byggnadsnämnden i Umeå kommun. Om detta sades inte ett ord. Varför? Är beslutet klart? Har Berglund rotat bifallsbeslut bland tjänstemän i förväg? Finns det risk för jäv?

    Politiker har rätt till ett aktivt fritidsliv, absolut, men när fritidslivet påverkar politiska beslut då ska media och allmänhet vara på sin vakt. Det är en del av demokratin.

    Här kan du se klippet: http://www.svtplay.se/video/8329885/svt-nyheter-vasterbotten/svt-nyheter-vasterbotten-svt-20

  • Personcentrerade beslut i politiken

    I förra veckan var jag på ett seminarium anordnat av Vårdförbundet om personcentrerad vård, en patient är en person som är mer än sin sjukdom. Det talas så mycket om personcentrerad vård och egentligen är det någonting som borde vara absolut självklart, men är det inte. I vår nyligen antagna kompetensförsörjningsplan för vård och omsorg i Umeå kommun nämns också begreppet personcentrerad vård, men det var en ögonöppnare att lyssna till vårdpersonal som berättade från egna erfarenheter. Det var hur vårdtider förändras när det inte bara är symptom eller sjukdom som ska behandlas utan att det kanske är någonting helt annat för att de har glömt att ställa de rätta frågorna.

    Vi fick se en film med sekvenser från ett sjukhus och alla de människor som befinner sig där, som kommer dit för behandling eller besked och andra som besöker sjuka anhöriga. Alla bär de med sig berättelser och erfarenheter som kan ha betydelse i vården runt den sjuke. Filmen berörde mig oerhört starkt på alla vis eftersom jag insåg att jag själv upplevt skillnaden mellan de som arbetar personcentrerat och de som arbetar mer kliniskt där det endast är sjukdomen som står i fokus och annat är oviktigt. Det är egentligen märkligt att någonting som är så självklart ska kräva så mycket information och utbildning, men det var inspirerande att höra goda exempel.

    Jag själv arbetar inte inom vården och även om jag är beslutsfattare inom äldreomsorgen var det tyvärr länge sedan jag arbetade nära de gamla. Men här vet jag att levnadsberättelserna på vård och omsorgsboenden gör skillnad på vård och ger fantastisk omsorg. Att arbeta med ett personcentrerat perspektiv borde vara självklart inom alla politiska beslutsområden. Att se de personer och familjer som berörs av ett politiskt beslut och inte endast fokusera på kronor och ören där målet att skapa ett överskott är det primära. Jag har sagt det förr att politiska beslut som tas i nämnderna måste ha ett större kommunperspektiv i de fall många mäniskor berörs. Komplikationerna blir färre när informationen kommer ut tidigare till fler och möjlighet till alternativa lösningar ges innan upprivande beslut tas. När personal måste anställas och det är komplicerat för att det finns en misstro att ingen lärare vill arbeta ”så långt från stan”. Titta då närmare de som berörs, kan det finnas nätverk, kanske det är annat som krävs än bara annonsering?

    Ja jag menar Bullmark och Botsmark. Min uppfattning kvarstår, beslut togs alldeles för snabbt och kommunperspektivet saknas. Bullmark är en blomstrande by och ingen obygd vilket informationen på Bostadens hemsida visar. Jag tror att fler har mer att lära vad personcentrerad vård innebär http://gpcc.gu.se/om-gpcc/personcentrerad-vard ,men det kanske inte är alla som gör samma koppling till politiken som jag.

     

    Där du känner dig hemma – Bullmark

    Bullmark är ett samhälle 35 km norr om Umeå där Bostaden har fastigheter med sammanlagt 17 hyreslägenheter i storlek från tvåor till treor på Tunnbrödsvägen.

    Gammal jordbruksbygd med möjlighet till utomhusaktiviteter

    Bullmark var förr en utpräglad jordbruksbygd, en känsla som fortfarande sitter kvar i byn. Genom byn rinner Sävarån som erbjuder fiske eller ett svalkande dopp. I Bullmark finns också trevliga skoterleder, isbana för skridskoåkning och ett elljusspår för den motionsintresserade.

    Utöver byns vackra bebyggelse med gårdar och ängar finns det villakvarter, hyresfastigheter, företag, grundskola och daghem och ett rikt föreningsliv.

    http://www.bostaden.umea.se/bostadssokande/omraden/hyreslagenheter/Bullmark

  • Feministiska hälsningar, rätt eller fel?

    Jag är varken den förste eller den siste som har funderat på vad som menas egentligen med orden ”en feministisk regering”? Kanske en retorisk fråga, men regeringens egna svar och definition lyder:

    Feministisk regering

    Sverige har världens första feministiska regering. Det innebär att jämställdhet är avgörande för regeringens prioriteringar – i beslut och tilldelning av resurser. En feministisk regering ser till att jämställdhetsperspektivet finns med i politikens utformning på bred front, både i det nationella och internationella arbetet. Att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv är en mänsklig rättighet och en demokrati- och rättvisefråga. Jämställdhet är också en del av lösningen på de utmaningar som samhället står inför, och en självklarhet i ett modernt välfärdssamhälle – för rättvisa och ekonomisk utveckling. Regeringens viktigaste verktyg för att genomföra en feministisk politik är jämställdhetsintegrering, där jämställdhetsbudgetering är en viktig del. (www.regeringen.se)

    Nu blir det krångligare. Kan man (en, säger feminister som nyttjar ordet man så sällan som möjligt) vara för jämställdhet utan att kalla sig feminist – ja självklart säger jag. Den vänsterstämplade feminismen envisas ständigt med att fastna i millimeter rättvisa för att uppnå jämställdhet. Det ska vara exakt lika för både pappa och mamma till exempel när det gäller vem som stannar hemma med barnet. Det handlar inte om att de båda får samma möjligheter att välja själva hur de vill lösa sin situation. (Män och kvinnor ska tala lika mycket i fullmäktige oavsett vad de har att säga är en annan mer lokal fråga.) Kvotering är ett vanligt verktyg för vänstern och socialismen, socialförsäkringsministern Strandhäll har inte dragit sig för att t om föreslå kvotering av VAB dagar för att styra föräldrars val att vara hemma.

    Det kanske är så att Sverige är det första land med en regering som kallar sig feminister, men jag har fortfarande svårt att se vad det är man (en eller de?) är stolta över. Definitionen som presenteras skapar frågor, hjärtats bekännelse vad de vill kanske, men det kvarstår att se allt i handling. Kanske lika bra att jag slipper för jag säger definitivt nej till tvångskvotering.

    Detta med feministisk regering väcktes till liv igår kväll efter Aktuellts inslag och intervju med den man som kallades Miljöpartiets framtidsnamn och kandidat till partistyrelsen. Denna man vägrade att ta den kvinnliga journalisten i hand och valde istället att lägga handen över bröstet och buga istället. Detta orsakade en mindre storm på nätet. Kritiker säger att du kan inte vara feminist och samtidigt inte ta kvinnor i hand och skylla på att det går emot din tro. Feminism går före religionsfrihet tydligen. Jag blir inte kränkt av att någon inte tar mig i hand för att jag är kvinna, men det faktum att det är en alldeles för intim handling är det jag ifrågasätter. Vad? Att ta i hand leder till lust? Hos vem?

    Även om jag tycker att det är ovanligt att vägra tänker jag aldrig tvinga någon att ta mig i hand när vi hälsar. För övrigt läste jag nyligen att de nya vanorna att kramas till hälsning istället för att ta i hand är betydligt bättre ur smittoriskhänsyn. Det om något borde kallas intimt. En sak till, Yasri Kahn som var Miljöpartiets framtidsnamn kandiderar inte längre till partistyrelsen..

  • Kaplan och Palm – sociala snackisar

    Grå regnig måndag och jag har en kallelse till tandläkaren. Visst kan man önska sig en bättre start på veckan, men trots det känns det härligt att se hur snabbt snön smälter bort i regnet. Jag är egentligen inte en ”trädgårdsmänniska”, men jag har en dröm om att bli. Det är som ordspråket ”Vill du bli lycklig hela livet, skaffa dig en trädgård” eller som citatet ”Har du en trädgård och ett bibliotek saknar du ingenting.”  Marcus Tullius Cicero ~ Böcker har jag och även en trädgård, men den behöver definitivt en hel del arbete. Om jag lyckas återstår att se.

    Det var för övrigt en lugn helg ute på landet, men det är några mediala saker som berört mig mer än andra och det handlar INTE om sport. Mehmet Kaplan och Veronica Palm. Två riktiga snackisar i sociala medier. Det råder inga tvivel om att Mehmet Kaplan, bostadsminister och miljöpartist har suttit till bords och ätit middag med högerextremister, men när han sedan bemöter kritiken verkar det mer som om att han tackar ja till de flesta middagsinbjudningar utan att varken veta syfte eller vilka fler som är inbjudna. Och när pressekreteraren sedan säger att även kungen ibland äter middag med knäppskallar som Bert Karlsson utan att kungen blir ifrågasatt då får debatten en mycket låg nivå. Vad kan vi förvänta oss av våra folkvalda politiker? Och av regeringen? Eller vill inte statsministern diskutera det när det inte är en medlem av hans eget parti?

    Veronica Palm tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna väntas i höst bli ny ordförande för Rädda Barnen. Hon är nominerad och valberedningen yrkar på att ordförandearvode höjs rejält till 46 800 kronor i månaden, (561 600 kronor per år). Ordförande idag har rätt till 20 000kr/mån, men har nekat att ta emot arvode. Tydligen är det Veronicas nuvarande livssituation som kräver pengar. Jag är såklart inte emot arvoden och jag ifrågasätter inte kompetensen, men 47000kr/mån är mycket pengar. Frågan blir vad gör ordförande för den lönen när organisationen också har en generalsekreterare (Elisabeth Dahlin) som får 95 500 kr/månad?

    Jag är månadsgivare sedan ett bra tag, men det känns inte bra om dessa uppgifter stämmer. Sedan tidigare är jag också ledsen för att nuvarande regeringen valde att ta bort gåvoskatteavdraget till välgörenhetsorganisationer från årsskiftet vilket innebär att välgörenhetsorganisationer riskerar ett bortfall på 250 miljoner kronor årligen. Sverige är för övrigt DET ENDA EU landet som avskaffar skattereduktion för gåvor, ytterligare en av regeringens många tveksamma och kortsiktiga lösningar.

     

  • Helhetsgrepp för kommunen

    Dagens märkligaste debatt inlägg finner vi på debattsidan från kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg http://www.vk.se/1693590/utmaningar-for-umea-infor-nasta-ar . Eller det kanske egentligen inte är märkligt eftersom det är en ordförandes uppgift att samla krafterna inför kommande budgetarbete. Det är också viktigt att måla upp en korrekt och gemensam bild över verkligheten och de eventuella faror som kan ses runt om hörnet. Så långt inga konstigheter, men i slutet av debattartikeln läser vi detta:

    ”I den budgetprocess vi nu är inne i är det oerhört viktigt att alla ser till helheten. Det är förödande om vissa endast ser till sin egen verksamhet och det blir konflikter mellan olika ”nämndpartier”. Det vilar ett mycket stort ansvar, med hänsynstagande till varandra, på alla inblandade för att målet – en stark och bra tillväxtbudget för Umeå – ska kunna nås.”

    Samma ord sades i måndags (han är i alla fall konsekvent) när politiker och tjänstemän fick ta del av de ekonomiska förutsättningarna för 2017. Det var ingen vacker bild som målades upp. Ekonomin har stora utmaningar milt uttryckt. Det blir så märkligt att uttala att alla ska se till helheten och inte endast företräda sin nämnd. Jag kan inte se det annat som om att Socialdemokraterna försöker att ena sin egen partigrupp eftersom det är trots allt S som sitter på alla ordförandeposter denna mandatperiod. Det är ett tydligt rop för att skapa enighet bland alla nya ordföranden som helst av allt vill göra stora avtryck i den nämnd de ansvarar för.

    En helhetsbild av kommunen är viktig för varje beslut får konsekvenser någon annanstans. Om det satsas på bostadsbyggande i områden som är obebyggda kommer det att innebära behov av bättre kommunikationsförbindelser, kanske skola och barnomsorg eller handel i närheten. Det kostar. Vi får fler allt fler äldre inom ett antal år vilket betyder ökat behov av bostäder för äldre och det är tydligt att samhällsplaneringen behöver ett helhetsgrepp. Från förskola till vård och omsorgsboenden. Pengar kommer att behövas.

    I dagarna besöker Näringslivsservice en tidigare kommundel för att tala om företagssamhet och utveckling och då måste man veta vad en nedlagd skola innebär för företagsamhet och byggande i Botsmark och Bullmark. Vilka företag vill etablera sig i områden som inte har fungerande närservice eller barnomsorg för anställda? En helhetsbild av ekonomin är bra, men vi måste se hela kommunen och där är jag tyvärr övertygad om att flera av nämnderna har ett återstående arbete att klara. Hur kommer Hans Lindberg att klara att ena sin egen partigrupp och undvika konflikter? Konflikterna finns, det vet jag, men hur svåra är de? Vi vet svaret om dryga två månader.

     

  • Människovärdeslöst förslag från S

    Jag ser att Hans Lindberg bloggar om regeringens förslag till vårbudget och jag har förutom det inte tänkt att kommentera varken hans blogg eller budgetpropositionen mer än så idag. Jag har inte läst alla förslag och hann lessna lite på Magdalena Anderssons alla kommentarer i nyhetssändningar igår kväll där hon fick stå helt oemotsagd. Det var trots allt inte bara de egna förslagen hon talade om. Om tiden finns vid senare tillfällen får vi återkomma till det.

    Ett förslag från regeringen som måste uppmärksammas betydligt mer, granskas och kritiseras är förslaget att sänka pensionsåldern från 30 år till 19 år. Det är Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister som föreslår att sänka åldersgränsen för när man kan få full ersättning (sjuk eller aktivitetsersättning), i praktiken förtidspension, från 30 till 19 år. Citat Annika Strandhäll:

    – Det handlar om att frigöra resurser för att ännu mer kunna fokusera på dem där det finns en potential kvar för att de ska kunna ta sig tillbaka till arbetsmarknaden.

    I klartext om du har ett funktionshinder eller nedsättning så kan du pensioneras tidigt och finns då inte längre med i statistiken för ungdomsarbetslöshet. Du kan inte tillföra något och avskrivs därmed – som 19 åring! Var är människovärdet? Var är tron på att saker och ting kan förändras och möjligheten till individuella lösningar? Med detta förslag kan jag endast se att Annika Strandhäll är en politiker som vill göra det lätt för sig. Förslaget får inte gå obemärkt förbi. Min partikamrat Aron Modig skriver i Dagens Samhälle http://www.dagenssamhalle.se/debatt/ovaerdigt-av-regeringen-att-doema-ut-19-aringar-23972

     

     

  • Politiker gör det lätt för sig

    Att göra det lätt för sig är kanske något som ligger i en människas natur, för vem vill egentligen ta den svåra vägen även om det ger erfarenheter och kunskaper som man kan dra nytta av vid senare tillfällen. Det är ingenting konstigt, men när någon vill göra saker alldeles för lätt för sig då är det nära till hands att kalla personen lat.

    Jag kanske inte har lång erfarenhet av att sitta i kommunfullmäktige, men jag har haft politiska uppdrag sedan 1999 när jag började som ersättare i skolstyrelsen. Under dessa år i kommunen är det mycket som har förändrats, enkla lösningar hyllas och att vara fritidspolitiker har blivit mer att vara just ”fritidspolitiker” dvs uppdraget får inte ta för mycket av fritiden för den har ju alla så lite av. Jag pekar inte ut någon, men att vara påläst och våga ifrågasätta underlag till beslut ska vara en självklarhet även om du endast har ett uppdrag och inte vill kalla dig politiker. Det tillhör den demokratiska ordningen. Jag får energi av diskussionerna i nämnder där beslut fattas innan de når fullmäktige. Det ser olika ut.

    I början av 00 talet lade skolstyrelsen ner ett antal förskolor i Umeå pga bristande barnunderlag. Befolkningsstatistiken visade att vi hade för många förskolor och avdelningar behövde stängas. Styrelsen var ute på informationsmöten och förklarade och tog emot synpunkter och en del möten var turbulenta. Minns ett möte på Ålidhem där föräldrar skrek och grät där just deras förskola skulle stängas och innebära längre avstånd, nån kilometer bort tror jag visst att det var. Visst det var inte roligt, men kontrasten blir så oerhört mycket större när vi idag läser i tidningen om hur sent föräldrar i Botsmark blivit informerade om förändringarna. När de som berörs inte tillåts komma med på tåget förrän det redan rullar för fullt blir det de som stannar kvar på perrongen och andra som hann med tåget som ångrar sig  kommer att dra i nödbromsen. Det blir därefter tungt att ändra eller komma med bättre genomtänkta förslag. Det är tydligt att skolan i Umeå missbedömt glöden som finns i landsbygden. Den S märkta landstingspolitiken gjorde en kraftig missbedömning av Dorotea för ett par år sedan och det som skulle leda till en besparing gav grunden till ett uppror, en fördyring och gav Dorotea en plats på kartan nationellt. Bullmark, Botsmark och Bodbyn finns på kartan för Umeå kommun och det är bra att fler nu ser hur stor kommunen är.

    Andra delar i kommunpolitiken där man vill göra det lätt för sig. Sex timmars arbetsdag i äldreomsorgen. Det var inte ett politiskt fattat beslut i socialnämnden att det skulle genomföras utan besluten kom från den arbetsgrupp som arbetade med projektansökningar för bättre arbetsmiljö med mål att sänka sjukskrivningstalen under 2014-2015. Ja det kan vara tungt ibland att arbeta inom äldreomsorgen och ja, jag tror att för den som har kortare arbetstid blir det lättare arbetsdagar, men fokus läggs på fel saker. Problemen har varit kända länge, men att bara säga att det är för jobbigt att jobba med äldre därför ska man jobba bara sex timmar om dagen är en för enkel lösning. Varför inte se till att fler människor jobbar i äldreomsorgen och att mer tid ges till den sociala samvaron med de äldre. Att det finns fler som delar på arbetsuppgifterna är bättre för alla. Det är min bestämda uppfattning och jag får med all säkerhet anledning att komma tillbaka till den frågan.

    Idag besöker jag UF mässan på Nolia för att samtala om företagsamhet och företagande. Det blir min första gång på mässan och det ska bli fantastiskt spännande.

     

  • Barn är inga spelbrickor Hans Lindberg!

    Jag kanske är sist på bollen i vissa frågor här på VK bloggen, men jag resonerar att ibland bättre sent än att aldrig göra sin stämma hörd.

    För ett par veckor sedan beslutade För och grundskolenämnden om en stor förändring för de skolor som finns inom Sävars skolområde. Botsmark, Bodbyn, Bullmark och Sävar och många är de insändare som skrivits och orden har varit hårda. Vi kristdemokrater (tillsammans med C och V) yrkade på återremiss av ärendet i första hand eftersom det saknade både barnperspektiv och ett landsbygdsperspektiv. Det är inte första gången som nämnder varit tvungna att ta svåra beslut för att komma till rätta med ekonomin, men det är kortsiktigheten och avsaknaden av konsekvensanalyser som vi vänder oss emot.

    I dagens VK skriver en förbannad Botsmarksförälder  vilket tydligt visar att beslutet väcker känslor och berör familjer. Konsekvensanalyser saknas och när familjer sedan får ett bemötande från Hans Lindberg som endast talar om att lagt kort ligger och att lärare ställs mot lokaler då blir det rent utav respektlöst.  Barn och elever är inte spelbrickor som kan strategiskt flytta runt på spelplanen som är Umeå kommun bara för att se kortsiktiga ekonomiska lösningar. Nämnden kanske, bara kanske, klarar ekonomin bättre, men vad händer med byarna i kommunen? Kommer familjer att vilja flytta till Botsmark eller Bullmark när det redan är klart att barn kommer behöva åka buss till skolan varje dag? Vill vi inte att hus byggs utanför stadskärnan och vill vi inte underlätta för företagare att verka utanför Umeå City?

    Bara för att Umeå kommun med Moa Brydsten och Hans Lindberg sagt att era barn ska gå i en annan skola istället betyder det inte att det blir så. Det finns ett fritt skolval, men det brukar definitivt inte vara något som S lyfter fram. När ”spelbrickor” gör egna val än de som (s)tyr kompliceras planen. Därför skulle en konsekvensanalys gjorts. Jag tror inte att sista ordet är sagt i denna fråga. Nedan kan du läsa den insändare som Kristdemokraternas ledamot och ersättare i För och grundskolenämnden hade införd i VK för en tid sedan. Längst ner länken till Hans Lindbergs blogg.

    image

    http://blogg.vk.se/hans-lindberg/2016/03/10/hellre-fler-larare-an-halvtomma-skollokaler/

  • Arbete eller arbetslös?

    Socialdemokraterna och Vänsterpartiet förfäras över de krav och de förslag som Allianspartier och svenskt näringsliv kommer med när det gäller förslag till att skapa möjligheter till integration för nyanlända och andra som har svårigheter att komma ut i arbete. Det finns en övertro till att det är alltid och endast utbildning som är lösningen till arbete och ingenting annat. Jag säger inte att utbildning inte är viktigt, men det är ett hån mot alla de som vill/kan arbeta istället för att studera. Eller de som vill arbeta samtidigt som de studerar. Där en möjlighet ges till att tjäna pengar samtidigt som man kan sträva till något bättre. Sverige behöver fler arbeten som inte kräver hög utbildning eller hög lön.

    Jag har varit arbetslös och även om det var länge sedan minns jag frustrationen när ”..tjänsten är tillsatt med annan sökande” breven kom. Hur svårt det var att planera framtid eller om det var överhuvud taget möjligt att fira semester. Ibland hände det också att vissa räkningar fick vänta till en annan månad beroende på om A kassans utbetalningar fungerat som de skulle. Arbetslöshet bryter ner och det är inte mänskligt att låta människor fastna i det utan att komma med alternativ. Min bestämda uppfattning är att fler jobb där lägre krav på erfarenhet och utbildning ställs behövs. Lönen ska vara lägre, men det är aldrig meningen att människor ska fastna i ett låglönejobb som inte går att leva på. Därför är just introduktionsutbildning som Kristdemokraterna föreslår ett utmärkt förslag och som jag bloggat om tidigare.

    Hans Lindberg bloggar och slår på de som kommer med förslag för att skapa jobb, Jonas Sjöstedt (v) debatterade i TV mot Jan Björklund (L) häromdagen om jobb med lägre löner och där hans röst i det närmaste hamnade i falsett av upprördhet. Vad har då Hans Lindberg (s) och Jonas Sjöstedt (v) gemensamt? Jo, de kommer inte med egna förslag. Hur trovärdiga blir de då? Är det verkligen bättre att låta människor fastna i passivitet och försörjningsstöd än att möjliggöra arbetstillfällen men som samtidigt har lägre lön? .

  • Skamliga fack

    Detta har hänt. Det är ord som alltid inleder en del av en följetång vare sig det är berättelser eller en TV serie,  det är för att du som läsare eller tittare ska veta bakgrunden och känna till detaljer. Det är inte lika vanligt att en tidningsartikel inleds med de orden som http://www.vk.se/1616006/detta-har-hant-avslojanden-kring-kommunal , de förutsätter att vi har inte sett slutet ännu. Vilka förväntningar är rimliga för människor att kunna ställa på sitt fackförbund?

    I dagens VK berättar en undersköterska att av lönen på 23000 kr i månaden går 500 kr i medlemsavgift till Kommunal. Det är en ansenlig summa som betalas varje år till ett fackförbund som ska företräda sina medlemmars intressen. Idag ser vi att Kommunal inte bara gjort fel utan misslyckats totalt! Enligt deras egen hemsida har de en halv miljon medlemmar, men frågan är hur länge till? När utrikesministern idag också går ut och kritiserar Kommunal för att ljuga då är mångas förtroende rubbat.

    Personligen har jag svårt för att ett medlemskap i ett fackförbund i det närmaste kräver att du har dina sympatier med ett vänster parti, i synnerhet om du arbetar i kommunala verksamheter. LO och Socialdemokraterna står varandra nära, mycket nära där LO betalar både till socialdemokraternas valfond och direkt till partiet. Ett ensidigt stöd trots att undersökningar visat att hälften av LO medlemmarna inte röstar på Socialdemokraterna. Vad får LO ut av förhållandet, Margot Wallström (s) fick i alla fall en lägenhet av Kommunal .

    Kommunal är inte det enda fackförbundet som förtjänar att bli granskade och ifrågasatta. Livs blockad av ett bageri i Västerhaninge är ett typexempel på maktfullkomligt beteende. Kan detta http://www.uvell.se/2016/01/09/livs-vevar-igen-30001884 verkligen stämma och är det acceptabelt?