Kategori: Socialdemokraterna

  • Lite besviken är jag nog..

    Julen är över och den politiska verkligheten gjorde sig påmind tidigare än vad jag trodde att den skulle göra. Vi visste sedan tidigare att ett nyval kan inte utlysas tidigare än den 29 december, därför var det med stor förvåning jag följde presskonferensen på TV igår förmiddag. Jag var inte förberedd och när jag hörde nyheten var det precis som om luften gick ur mig.

    Med det sagt var det inte som om jag har gått och bara längtat efter att hänge mig åt en valrörelse igen, (jag har inte repat mig än från förra som ni vet om ni har läst mina tidigare inlägg) men jag hade börjat att förbereda mig och min kalender för mars månad 2015 var planerad för kampanjer och fotarbete. Möten och resor var framflyttade allt för det val som Löfven utlyste den 3 december skulle ske den 22 mars. Trots att jag vet att det nu blir mer ledig tid i kalendern känner jag mig besviken.

    Reaktionerna i mitt Facebookflöde har varit starka,och varierade. Allt ifrån ilska och besvikelse till stor lättnad. Eftersom jag har vänner från nästan alla politiska partier i min vänskapskrets har också beskyllningar och antaganden om vem eller vilket parti som står som initiativtagare till ”Decemberöverenskommelsen” flödat. För mig är det inte det viktigaste utan vad kommer att hända nu? Ett nyval var endast val till riksdagen, men som kommunpolitiker har rikspolitiken mer betydelse än vad många verkar inse. I Umeå planerade S och V maktskifte på nationell nivå för att få budget att gå ihop i kommunen. Man räknade hypotetiskt och det gick inte vägen när regeringens budget föll.

    Visst har Sverige erfarenhet av minoritetsregeringar och från Socialdemokraterna minns man fornstora dagar när det inte fanns en stark opposition. Nu när Alliansen finns hörs tongångarna från Löfven och andra socialdemokrater att blockpolitiken måste dö och att det är oppositionens fel. Oavsett vad vi nu tycker om beskedet måste det finnas en stark opposition. Bara för att en överenskommelse finns som gör det lättare för en minoritet att regera kan vi inte låta vad som helst passera. Där är vi som opposition skyldiga att agera och reagera. Med denna överenskommelse kommer ansvar och konsekvenser och kanske blir det bra. Men just nu tillåter jag mig att vara lite besviken, lite ledsen och lite orolig. Min förhoppning är ändå att allt blir bra till slut och blir det inte bra, ja då är det inte slut än. Mitt arbete i politiken fortsätter även under 2015.

  • Mitt tack till Lennart Holmlund

    LennartSom jag tidigare skrev var jag inte med på avtackningen av Lennart Holmlund som skedde för en dryg vecka sedan. Det var inte något som jag valde bort eller bojkottade om någon skulle ha trott det. Jag har läst insinuationer om andra evenemang jag inte varit på (invigningen av Kvinnohistoriskt museum), men insinuationer ska man inte ta till sig. Fråga mig i stället.

    Jag har förstått det av de som var där att avtackningen var fantastisk med ett presentbord som fullständigt svämmade över med gåvor och att personer från alla politiska uppfattningar var närvarande. Bara för att jag inte var där betyder det inte att det saknades kristdemokrater på plats. Trots att jag har haft politiska uppdrag sedan 1999 är det inte förrän under den senaste mandatperioden som jag har haft mer med Holmlund att göra. Han är känd sedan länge för målande citat och uttryck, en del med chock effekt kryddad med kraftuttryck och jag erkänner att jag var mycket nervös första gången jag mötte honom i min första budgetdebatt. Inget som gått till historien, men vassa repliker kräver vassa genmälen och jag vet att debatter mot Holmlund har gett mig mer vana och större mod. Tack för det Lennart!

    I januari 2012 blev jag ny vice ordförande i Socialnämnden, mitt första TV framträdande i den rollen var när TV4 nyheterna ville ha ett uttalande om Holmlunds blogg om Whitney Houston och om missbrukare var dåliga föräldrar. Jag minns inte så mycket av den intervjun och den var inte speciellt lång heller. Den blev en del av min mediaträning och på sätt och vis har Lennart varit en del av det. Tack!

    Den egenskap som jag gillat absolut bäst hos Lennart och som jag önskar att fler politiker besatt är den att hålla fast vid sitt ord. Att veta att när Lennart har avtalat något då håller det. Jag har aldrig känt en oro för att det ska förändras. Det borde vara självklart, men det är det inte i politiken har jag märkt. Sedan är jag grymt imponerad av Lennart Holmlunds minne, men när jag vet att han minns fel då får man vara beredd på att ta en envis strid för att bevisa det och självklart ta under övervägande om det är värt tiden. Detta är starkt kopplat till vana och mod (se ovan).

    En ny mandatperiod har börjat. Vi har två nya kommunalråd och som jag skrev tidigare fortsätter jag ett tag till. Holmlund är inte längre kommunstyrelseordförande, men det vore kul att ta en debatt till med Lennart i talarstolen. Kanske skriva en interpellation ställd till Badhusbolagets nya ordförande?

    Bilden är från en av våra sista sammanträden i Näringslivs och planeringsutskottet. Visst ser man glädjen i ögonen att snart är mandatperioden över?

     

  • Fler pris till kvinnor

    ”Fler kvinnor borde få pris” kan vi idag läsa på VKs hemsida. Artikeln syftar på att det var få kvinnliga pristagare på Umeågalan och det är Thomas Wennström, kulturnämndens ordförande som står bakom kritiken. Om vi ser till antalet kvinnor som fick priser så är det självklart att det var betydligt färre än män. Jag tycker dock att Wennström och de övriga missar en del i problematiken till varför det ser ut som det gör. Det handlar inte bara om att män bara ser män.

    Det var en stor förmån att vara på Umeågalan och det var stunder av ren inspiration att lyssna till stora företagsledare under dagen och sedan ta del av glädjen hos pristagarna på kvällen. En del av företagen har jag besökt när vi har haft företagsbesök med Näringslivsutskottet, men en del av dem var helt nya för mig. Roland Carlsson inledde i sitt öppningsanförande att Umeågalan är en dag när vi uppmärksammar företagande och entreprenörskap som hjälper denna stad att växa. Lennart Holmlund uttryckte senare i sitt tal sin kärlek till företagare i Umeå som växer, som gör vinster och som ger skatteintäkter till kommunen. Vinster är inget problem för det ökar tillväxt och ger mer välfärd. Ingen sa emot.

    Wennström säger att vi inte behöver kvotera in kvinnor som pristagare och det tror inte jag heller. Det är synen på företagande som behöver förändras. Är det finare och bättre att driva ett företag inom vetenskap och teknik än inom vård och omsorg? Räknas inte bemanningsföretag på samma sätt som ett bilföretag? Bland de kvinnliga nominerade som inte vann fanns omsorgsföretag, företagare inom hudvård, musik och bemanningsföretag. Kvinnligt företagande är stort, men i Umeå verkar de företag där fler kvinnor är verksamma inte uppmärksammas på samma sätt. Exempelvis är det kvinnliga företagandet inom hemtjänst mycket stort. Ett verksamhetsområde som både socialdemokrater och vänsterpartister vill begränsa ordentligt. Vinst ska inte vara möjligt och seriöst, vem vill starta företag i en bransch där spelplanen förändras av sossars nycker?

    Kvinnor stå på er. Ni är viktiga i företagsvärlden och det är oavsett vilken bransch ni är verksamma inom. Föreläsningarna som Lina Thomsgård och Anna Borgeryd gav tidigare på Umeågalan belyste jämställdhet och rättvisa. Jag är övertygad om att könsfördelningen bland pristagarna kommer att ser annorlunda ut nästa år. Om vi vill.

  • Företagare är samhällsbärare!

    Idag har jag varit ute med Näringslivsutskottet och besökt företag, 1646 Studios och Mäklarcity, vilket jag älskar att göra. Det är precis som signaturen Erik kommenterat på mitt förra inlägg, företagarna är samhällsbärarna och de som gör skillnad på arbetsmarknaden! Från vänsterhåll (inte alla, men från alldeles för många) kommer osaklig kritik, lite uppskattning och om det gäller företagare i fel bransch får de inte göra vinst. Bristande kunskaper eller socialistisk logik?

    **************************

    Erik
    22 oktober, 2014 kl 18:57
    Kollade snabbt igenom personerna i nya fullmäktige. Var är samhällsbärarna? De som ska göra skillnad på arbetsmarknaden! De som de flesta politiker, utom vänstern, vurmar för. Vilken yrkesgrupp tänker jag på?

    Redigera
    Svara

    Veronica Kerr (inläggsförfattare)
    23 oktober, 2014 kl 08:14
    Jag tänker på företagare, de som skapar arbetstillfällen och skapar välfärd!

    Redigera
    Svara

    Erik
    23 oktober, 2014 kl 10:27
    Javisst är det företagarna jag tänker på. Nu består ju fullmäktige av socionomer, lärare, studerande, någon som kallar sig tjänsteman. Förvisso finns två företagare men vad jag kan se har de inga anställda och då är det ju inte riktigt på riktigt. Jag hoppas dock att många ledamöter vill tänka som en företagare i de beslut som fattas.

    **********************************************

    Medan vi var på företagsbesök presenterade regeringen sin budget och Spiric ledde en presskonferens där hon presenterade den nya oppositionen i Umeå politiken. Tre kvinnor, tre partier, men tydligen fullständigt överens om allt. Kan det verkligen stämma? Jag har inte läst alla detaljer i budgeten, men det jag har hört gjorde mig ledsen. Det finns mycket att ifrågasätta när det gäller den socialistiska politiken och det verkar som om jag kommer att få många tillfällen att återkomma till den. Från gårdagens rapportering om Norrbotniabanan har jag lärt mig att det är visst helt OK att lova något kommer att ske utan att behöva säga när eller överhuvudtaget behöva avsätta pengar till finansiering är ett konkret löfte enligt vänstern.

  • Politiskt meriterande att vara ung?

    På ledarsidan i lördagens Expressen fanns en krönika skriven av Sakine Madon (för övrigt politisk redaktör för Norran) med rubriken: Ungdom är inte en politisk merit. Jag har berört ämnet tidigare om åldern på några av ministrarna i den nya regeringen. Det är inte för att ifrågasätta varken engagemanget eller kompetensen, men var finns livserfarenheten?

    Madon skriver att det är dags att lägga ner ungdomsfixeringen och tanken på att bara för att man är ung är det en merit. Så är det inte. Samtidigt som vi har de yngsta ministrarna i antagligen hela Europa (om inte världen) så är Sverige starkt åldersdiskriminerande. Vi vill veta åldern eftersom vi har en uppfattning om vad den åldern innebär i erfarenheter, personliga egenskaper och hur länge personen kan vara aktuell på arbetsmarknaden. T ex att vara 55 + och arbetslös är tungt eftersom man ”bara” har tio år kvar till pension, där kommer erfarenheter eller lämplighet i andra hand.

    Min mamma som är relativt nybliven pensionär talade om hur få ministrar det var i Alliansens regering som var fyllda 65 eller i riksdagen över huvudtaget. Representationen för pensionärer ansågs vara för låg. Anledningen är den att i Sverige får vi inte arbeta så länge som vi vill, max 67 år, trots att många vill och kan längre än så. Erfarenheter är bara viktiga tills dess att vi fyller 65 och då kan vi hoppas att det är andra som har kunskaper att ta över. Under Alliansens tid gavs pensionärer ett dubbelt jobbskatteavdrag om de vill arbeta efter 65. I socialdemokraternas Sverige uppmuntras man inte längre att jobba alls efter det att man uppnått 65. Kanske är det för att de ska få göra något roligare än att arbeta även om det är det man helst vill?

    Det finns flera frågor som jag funderar på t ex har en 29 årig sjukvårdsminister förståelse för de stora behov som den äldre, många gånger multisjuka befolkningen har i sjukvården? Finns förtroendet bland väljarna födda på 1940 talet för någon född mer än 40 år senare? Samma fråga måste man ställa sig om det omvända, kan pensionärer representera barnfamiljer och ungdomar trots att det var länge sedan de själva var i den åldern? Mitt svar är självklart, om man vill och tar tiden till att ta reda på behoven och allas önskemål för att därefter göra prioriteringar. En blandning behövs och självklart är att livserfarenheter ska bättre tas till vara än vad som görs idag.

    När det gäller regeringens absolut yngsta minister, Aida Hadzialic, gymnasie och kunskapslyftminister är jag inte alls lika orolig. Det var ju trots allt inte länge sedan hon själv gick ut gymnasiet. Där ligger livserfarenheten nära i tid.

  • Konsten att göra vårdyrket populärt

    Vi har en ny regering med nya ministrar och inom kort ett nytt fullmäktige i Umeå kommun. Jag har själv ställt mig frågan vid flera tillfällen, vad är det egentligen som driver mig att fortsätta med politik efter alla dessa år? Det är ingen konstig fråga, svaret är att jag vill vara med och påverka det som händer i min kommun och ha inflytande över frågor som berör mig och min familj i synnerhet. Jag vill att ödmjukhet inför förtroendeuppdragen ska finnas med mig och de ska aldrig tas som en självklarhet.  När politiken blir ett vanligt arbete är det lätt att glömma varför man en gång började.

    En av regeringens yngsta ministrar är Gabriel Wikström, 29 år gammal har han blivit Sveriges nya folkhälso- sjukvårds- och idrottsminister. Han är den som är ytterst ansvarig för regeringens sjukvårdspolitik. Han har ingen yrkeserfarenhet inom området och har inte tidigare profilerat sig inom detta område, men han har varit SSU ordförande.

    I denna intervju https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2014/Oktober/Nya-ministern-vill-fa-fler-att-valja-varden/ kommer det fram varför han vill arbeta med sjukvårdspolitik och visst har jag respekt för hans erfarenheter av att ha upplevt vården som nära anhörig, men han inger inte förtroende. Lösningen Wikström presenterar till att öka vårdyrkets attraktivitet är bla att begränsa antalet arbetsgivare, obegripligt men helt i enlighet med vänster logik. Det är självklart att behoven ska styra och inte vinstintressen, men han förenklar grovt den allvarliga rekryteringsproblematik som sjukvården har. Tyvärr kan jag redan nu se att socialdemokraterna i Umeå vill anamma samma syn inom kommunens hemtjänst när det gäller personalpolitik för att inte tala om Västerbottens landsting där socialdemokraterna styrt drygt ett halvt sekel.

    Det är för tidigt att komma med hård kritik, Gabriel är alldeles för ny på jobbet, men visst är jag orolig. Att vara sjukvårdminister kräver ödmjukhet.

  • Inte till salu, jo tjena…

    Inte till salu, det var Vänsterpartiets ständiga slogan och melodi under hela valrörelsen. Inga vinster i välfärden var linjen, och den var hård. Det var som om vänstern var driven av ett hat mot andra aktörer än stat eller kommun och alla andra betraktades med misstänksamhet. I kommunfullmäktige i en debatt om att sälja en del av Bostadens bestånd för att ge bolaget starkare ekonomi, stämplades alla fastighetsägare med att de inte sköter sina lägenheter och de har kackerlackor. Nej, ingen som följt debatten eller Vänsterpartiets valrörelse kan ha någon som helst tvekan om att det funnits ett hat och en enda valfråga överst på Vänsterpartiets agenda.

    Besvikelsen i Jonas Sjöstedts ögon när han fick veta att han och hans parti var inte välkommet i regeringssamarbetet var påtaglig. Det var nog inte bara besvikelse utan en hel del ilska också. Vänsterns förbud mot vinster delas nämligen inte av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Nej inte ens Gudrun Schyman, tidig partiledare för V delar Sjöstedts obegripliga hat mot vinster. Schyman uttalade sig i sommar på Almedalen att det är klart att företag ska få gå med vinst. Sjöstedt hade däremot målat in sig i ett hörn där han varit tydlig med att Vänsterpartiet vägrar att rösta igenom regeringens budget senare i höst om inte det blir ett förbud till vinster och blev därmed utanför.

    Inte så länge i och för sig. Det visade sig att den svaga regeringen behöver vänsterpartiet och Sjöstedt behöver rädda sitt ansikte. Dagens besked om att en utredning ska tillsättas som beräknas vara klar till 2016 blev just räddningen för Vänsterpartiet. Jubel för vänstern och kaxiga slag för bröstet. Vänstern är glad och Löfven har fått det stöd han behöver just nu. Orden inte till salu klingar illa, Vänsterpartiets prislapp för löftet att hjälpa Löfven blev en statlig utredning. För övrigt enligt Lena Mellin  i Aftonbladet var det just Utrednings Sverige som blev vinnaren. Inte Sjöstedt, inte Löfven och definitivt inte medborgarna.

    Självklart kommer valfrihet och mångfald bland välfärdstjänster att återkomma som ämne i min blogg. Här kan du läsa vad Tamara Spiric hotar http://www.vk.se/plus/1292725/utokad-valfrihet-kan-stoppas-i-umea  och det blir tydligt att hon inte har någon aning om vad Lagen om valfrihet har inneburit för våra äldre i Umeå kommun. Fakta förnekas ständigt när de inte passar in i Vänsterns bild av verkligheten.

     

     

  • Kompetens före kön

    KDUhttp://www.svtplay.se/video/2359418/vasterbottensnytt/29-9-19-15?type=embed&position=593

    I gårdagens Västerbottensnytt (ca 07:30 in i sändningen) var det ett reportage om att det är männen som får de tunga posterna i politiken trots att valsedlarna är jämställda. Enligt Västerbottensnytts beräkning är 7 av 10 gruppledare i politiken i Västerbotten män. Socialdemokraterna är det parti som är sämst på jämställdhet. Jag vill uppmärksamma er på att det också är det parti som gärna talar om kvinnofällor när kvinnor gör egna val som inte passar in i sossarnas bild av vad som är jämställt.

    Det parti som skilde sig från mängden är Kristdemokraterna, mitt eget parti, och jag är inte förvånad. Vi är det parti i Västerbotten som har flest kvinnliga gruppledare och det parti som anses mest jämställt. Detta verkar dock förvåna väldigt många eftersom vi inte är ett feministiskt parti och är emot kvotering. Kvotering av föräldraförsäkring eller bolagsstyrelser vill många feminister ta till som verktyg för att nå det de kallar jämställdhet, men för mig är det helt fel väg att gå. I rättvisans namn så är det inte endast socialdemokrater som förespråkat kvotering utan det kommer från både vänsteranhängare och liberaler.

    Spy galla över kvotering och säger att det måste finnas kompetens, men det är ju väldigt illa om halva Sveriges befolkning är inkompetent. Detta uttalande måste Birgitta Mukkavaara (ordförande för S kvinnor) själv stå för. Det är typiskt för Socialdemokraterna att komma med ett förslag till lösning som ska passa alla när man först och främst måste börja med sitt eget parti. Om socialdemokrater vill använda sig av kvotering till interna poster så låt dem göra det, vi andra låter kompetens styra och hindrar inte kvinnor att göra karriär oavsett vad det må vara. Det är inte första gången som Mukkavaara är kritisk och förespråkar kvotering, hon var även kritisk till att stadsdirektören blev en man, men det verkar vara glömt.

     

  • Anna Hedborgs kvinnofälla

    Nu var det dags igen, föräldraförsäkringens utformning anses nu vara ett större hot mot jämställdheten än vad man tidigare trott. Kvotering och fler pappa månader var ett vallöfte från de rödgröna, men när nu Anna Hedborg s-märkt utredare går ut och säger att vi kanske borde göra det svårare för föräldrar att vara hemma utan att få betalt ifrågasätter jag hur hon tänker?

    I den utredning som hon ansvarar för har det visat sig att mammorna var i snitt lediga drygt 13 månader fram till att barnet fyllde två år men, de tog endast ut ersättning för 9,5 månader. Papporna var hemma 3,5 månader i snitt, och tog ut ersättning för två månader. Dvs man stannade hemma fler dagar än vad man fick ersättning för och detta ser nu Anna Hedborg som ett hot mot jämställdheten och en kvinnofälla.

    Jag blir så trött på Hedborgs argumentation  från vänsterkanten där grunden är ett ifrågasättande av föräldrars egna val, oavsett om det är mamma eller pappa. För ni såg ju själva att pappor stannar hemma längre tid än de dagar som man får ersättning för från Försäkringskassan. Men här säger man inget om att det skulle vara en fälla för män.

    Att bli förälder är stort och vi har en generös föräldraförsäkring som är till för barnet. Det är barnet som är fokus och som har rätt till en trygg uppväxt. I kvoteringsdebatten skriver man att papporna måste vara hemma mer och allt från 50-50 delning av föräldraförsäkringen till att tredela den har diskuterats. Men nu när familjer väljer att dra ner på konsumtion och utgifter i hushållet för att prioritera tiden med sina barn då blir det ramaskri från en tidigare socialdemokratisk minister. Anna Hedborg har varit drivande i att kvinnor ska arbeta och redan 1981 beskrev hon ”hemarbetande kvinnor som förrädare.” (Wikipedia)

    Föräldraskapet har man längre än bara småbarnsåren och livet är mer än arbete. Se inte ner på de föräldrar som väljer att stanna hemma med sina barn längre än vad samhället förväntar sig. Kritisera inte familjers val bara för att det inte är ett val som du själv skulle göra. Tiden när barnen är små är kort och det kommer en tid när arbete och karriär kan ta större plats. Jag är övertygade om att män och kvinnor själva vet hur man vill prioritera tiden med sina barn och själva ta de beslut som berör dem. Att försämra föräldraförsäkringen eller tvinga föräldrar att alltid begära ersättning när man stannar hemma med sina barn är ingen lösning.