Sitter just nu på tåget på väg mot Karlstad och partiets Riksting. Kristdemokrater från hela Sverige samlas under fyra dagar för att arbeta med motioner och för att utveckla vår politik.
Jag lämnade min dator hemma, men jag kommer ändå att försöka hålla er uppdaterade. Lätt att följa är Twitter där ni finner mig under användarnamnet VeronicaKerr. Under taggen #kdrt13 twittras det för fullt redan nu.
Nu har det gått ett par dagar sedan jag skrev igen. Det blir så ibland att tiden inte räcker till för att dela med mig här på bloggen. När jag väl har gjort det har jag fått kommentarer som, ”vad är det för konstigt jobb du har där du har tid att blogga på arbetstid?”
Jag har tidigare skrivit hur mycket jag älskar att göra studiebesök på företag där jag aldrig varit och där jag fått möjlighet att lära mig mer om saker jag ibland aldrig ens tänkt på. Det är en förmån jag har fått och är tacksam för. De företagsbesök vi gör i Näringslivsutskottet skiljer sig åt en hel del jämfört med de besök som jag gör i egenskap av att vara vice ordförande i socialnämnden. Men de besöken är så viktiga. Om vi inte känner till de verksamheter vi är med om att besluta över, hur kan vi då fatta välgrundade beslut?
I morse var jag praktikant på Aktrisens äldrecenter ute på Umedalen. Det är 13 år sedan jag själv arbetade på samma plats även om Aktrisen endast varit öppet i tre år. Jag var bara med en förmiddag, men att få vara med och tala med äldre och med personalen gav mer än att bara läsa verksamhetsplaner. Det är förstås en hel del som har förändrats i äldreomsorgen sedan jag arbetade i den 1990-2000, men den är självklart lika viktig idag. Att se engagemanget för de äldre som lyser igenom när personalen säger att de vill mer i sitt arbete ger mig drivkraft i rollen som socialpolitiker. Ensam kan inte allt, men många kan mer. Tack till personal på Aktrisen som vågade ta emot en politiker praktikant!
Det har varit möten och sammanträden varje dag denna vecka och eftersom ordförande i socialnämnden är bortrest har det blivit en del extra. Jag klagar inte, men med ordförandeskap kommer ansvar.
I tisdags var jag i Stockholm på SKL för partiets räkning och i budgettider blev det förstås stort fokus på kommande budgetproposition. Mycket har vi fått veta allteftersom i media, men det finns en del nyheter kvar. Det var dock inte budgetförslagen som gjorde starkast intryck på mig den eftermiddagen utan en föreläsning om Toleransprojektet i Kungälvs kommun.
Toleransprojektet är en modell för att möta och förhindra extrem intolerans och gängbildningar och den som föreläste var Christer Mattsson. Han visade denna bild.
En nynazistisk demonstration där en ilsken kvinna slår en handväska mot en av nazisterna. Bilden var årets bild 1985. Visst är den otrolig just sekunderna innan handväskan träffar huvudet. När vi sedan får veta att denna kvinna hade medvetet lagt en sten i väskan och var överlevande från ett koncentrationsläger känner man hatet. Bilden får ett ytterligare djup när vi sedan får veta att han som strax får ett slag mot huvudet har haft en svår uppväxt med tuffa erfarenheter och det är kanske inte någon vi önskar en sten i huvudet.
För oss som kom från Umeå berörde kanske föreläsningen än mer med tanke på vad som skedde här för snart en vecka sedan. Manifestationen i måndags tydliggjorde att här accepterar vi inte nazism och främlingsfientlighet, men jag har ändå saknat diskussionen kring varför unga män (majoriteten) väljer dessa grupper. Och hur ska vi agera? Hur utbrett är det här och kan vi förhindra eller hjälpa i tid? Jag rekommenderar alla att läsa om Toleransprojektet och Kungälvsmodellen.
Lyssnar på Stefan Attefall under vår kommun och landstingsledningsdag i Stockholm.
Vid förra fullmäktige debatterade vi bostadspolitik. Det framkom en del argument från vänsterhåll om att det är Alliansens fel att det inte byggs tillräckligt i Sverige idag.
Det är lätt att slänga ut anklagelser, speciellt om man inte vet hur historien sett ut. Denna bild visar att Sverige är det land som byggt minst av alla länder i Norden.
Söndag förmiddag och jag har vaknat upp till ett annorlunda Umeå. Det är i alla fall den märkliga känsla jag har när jag läser på vk.se och när jag har tagit del av vittnesberättelser av gårdagens händelser på Facebook. Det är klart att jag vet att det finns rasistiska grupper och nynazistiska organisationer, men jag har varit så stolt över att Umeå varit förskonad. Men hur utbrett är det egentligen och varför händer det nu? Kan man förstå dem och vet man hur de tänker?
Min helg har varit lugn och jag försöker att återhämta mig från en kraftig förkylning, därför var jag aldrig i stan under helgen. När man är sjuk finns det dock mycket tid att ägna sig åt tankar och funderingar. Det är valtider, idag folkomröstning och om bara en vecka är det dags för ett ytterligare ett, Kyrkovalet. Många gånger kallat för det bortglömda valet eftersom det har ett lågt valdeltagande och att det är färre och färre personer känner sig berörda av det.
Kristdemokraterna som politiskt parti har sedan länge tagit ställning till att inte ställa upp i kyrkovalet, kyrka och stat är skilda åt och vi tycker inte att det är politiska partier som ska styra en kyrka. För mig är det viktigare att se människor med engagemang för den verksamhet som Svenska kyrkan bedriver än partistämpeln. Det är många som inte vet varför man ska rösta eller vad det kan vara bra för, den viktigaste anledningen för mig är att jag får och det är en del i demokratin. I detta val får även 16 åringar som är medlemmar i Svenska kyrkan rösta.
Ett bekymmer med lågt valdeltagande är att det kan ge andra organisationer med tveksamma agendor och partiprogram en möjlighet att komma fram. Mobiliserar de sina grupper och väljare kräver det många gånger inte lika många röster att få en framtädande roll och bli en ”folkvald” grupp. Enligt min uppfattning är det därför Sverigedemokraterna storsatsar på årets kyrkoval. Det är ett parti med, enligt min mening, en människofientlig syn och där en av de viktigaste frågorna i deras valmanifest är att kyrkan ska förhindra massinvandring till Sverige.
I kyrkofullmäktige i ett Sverige där kyrka och stat är delade ska inte partipolitik drivas. Du kanske är nöjd med hur det är idag, men vet du vad du får om du inte gör din röst hörd den 15 september? Det är när den inte lagda rösten får betydelse som skrämmer mig.
Söndagens folkomröstning om vården i Västerbotten är historisk och unik, det är första gången som en folkomröstning genomförs i ett helt län. Det har skrivits, diskuterats och debatterats om frågans utformning, varför och hur många röstanden krävs det för att ledningen ska bry sig om resultatet? Det har även talats om att det kan bli soffliggarna som inte bryr sig alls som kommer att avgöra valet. Dvs tänker du rösta nej är det lika bra att inte lägga din röst. Märkligt.
Jag ser att flera av blogginläggen idag är just om folkomröstningen, men var är nej sägarna? En morgontidning har en efterlysning, har du tänkt rösta nej då vill vi komma i kontakt med dig. Jag antar att de redan har varit i kontakt med Peter Olofsson och Robert Winroth, men de undrar hur många vanliga nejsägare finns det..
Robert Winroth skriver att Alliansen har kidnappat ja sidan och gjort partipolitik av frågan, ja det må vara hans uppfattning. Tydligt är att argumenten för ett nej är så svaga att nu börjar man bli desperat i argumentationen. Det kan inte vara en nyhet för Robert Winroth att även Vänsterpartiet är för ett ja och nu har även Miljöpartiets riksdagsledamot Jabar Amin annonserat att han kommer att rösta ja. Anar vi en splittring i Miljöpartiet?
Det är svårt att erkänna att det blev fel, att det som skulle bli en besparing blev en fördyring och ledde till en omröstning som kostar mellan 10-15 miljoner kr. Kanske är det just rädslan att visa sig svag som gör att man håller fast vid felaktiga beslut med en dåres envishet? Alliansens gruppledare i landstinget skriver i dagens VK om en trygg vård i hela länet, hur kan man säga nej till det?
Idag har första delbetänkandet i Bullersamordningsutredningen kommit och slutsatsen är både självklar och uppenbar – Bullerreglerna måste förenklas! Svenska Dagbladet skriver om förslagen i utredningen att nuvarande riktvärden för buller införs i lagstiftningen. Riktvärdena utomhus innebär 55 dBA ekvivalent ljudnivå och 70 dBA maximal ljudnivå för väg- och spårtrafik.
Enligt utredningen kan undantag göras om ljudnivån är högst 65 dBA vid fasad mot väg eller järnväg och de undantag man skriver om går längre än vad de centrala myndigheternas riktlinjer i dag medger. Detta är en bra och välkommen förändring! Med ett nytt regelverk kan fler student- och ungdomslägenheter byggas och kommunerna får ökade möjligheter att förtäta städer och tätorter.
I Umeås fördjupade översiktsplan har vi sagt att vi ska förtäta staden, fem kilometers staden, och med de förslag som idag presenterats bidrar de till att miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö kan uppnås. I ambitionen att hitta annan lämplig mark att bygga på kan i praktiken betyda att attraktiva orörda områden tas till bostäder istället för att förtäta områden där vissa nivåer av buller förekommer. För Umeås del är jag övertygad om att ”förtätningsarbetet” kommer att underlättas betydligt!
Det händer mycket på regeringsnivå inom bostadspolitiken och detta är bara ytterligare en del i det förbättringsarbetet som görs. Mer kommer tack vare kristdemokratisk politik!
Snart är dagen slut och äntligen har jag tid att skriva ett par rader. Vi har sammanträtt i socialnämnden idag och det mötet följdes av både presskonferens och presidieberedning. Under presskonferensen började vi tala lite om nästa mandatperiod och vad är det som händer. Vem kandiderar från Socialdemokraterna att tar över efter Eva Andersson? Eva visste inte att det var ”officiellt” och själv kunde jag bara säga att jag har inte haft tid att blogga om det. Tills nu.
Jag tycker att det är jätteroligt att man nu inom Socialdemokraterna har fått en person att öppet meddela att man är redo att kandidera till Socialnämnden. Som jag skrivit tidigare är Socialnämnden definitvt inte den enklaste och definitivt inte det minsta ansvarsområdet. S har börjat röra om i namngrytan och det vore roligt att se om det blir fler namn som flyter upp. Eller är det så att en eventuell möjlighet att bli Socialnämnds ordförande inte är lika lockande som kommunstyrelsenns ordförande? Jag tänker inte lägga mig i andra partiers nomineringsprocess, men jag följer den nyfiket. En sak är dock klar, i september 2014 står alla platser till förfogande och väljarna bestämmer.
Andra iakttagelser under dagen är den kraftåtgärd som nu Skolinspektionen gör mot Lundsberg. Inspektionen är numera en myndighet med muskler och styrka -precis som det ska vara. Det är fullkomligt oacceptabelt med kränkningar och misshandel i skolan som den vi läst om och att förklara det med pojkstreck är oförståeligt. Men å andra sidan var jag inte där och har antagligen inte hela bilden.
Ett annat ställe där jag inte varit med är i kommunens budgetberedning som påbörjade arbetet i våras. Därför har jag aldrig heller uttalat mig i den utredning som blev officiell igår kring kommunalrådet och den anmälan som gjordes. Jag sitter dock som ledamot i Kommunstyrelsens personalutskott och där kommer inte frågan om åtgärder att släppas i första taget. Att inte må bra på sin arbetsplats är fruktansvärt och påverkar inte bara arbetet, men även familjeliv och fritid. Samma som rektorn har ansvar för sin skola så har arbetgivare ansvar för sina anställda. Jag känner hopp om att saker och ting kommer att lösas på rätt sätt. Snart, något annat är inte acceptabelt.
Övrigt i korthet. Jag hade planerat att rösta idag i folkomröstningen, men glömde röstkortet hemma. Inte en chans att jag tänker låta soffliggarna avgöra valet därför är kortet redan i ryggsäcken. Imorgon röstar jag så att det är gjort innan den 8 september. Det blir ett JA om ni undrade.
