Den som känner mig vet att jag från mycket tidig ålder bestämde mig för att journalist det är något jag vill bli. Skriva, prata i radio eller kanske TV, men media var grejen. Det var inte förrän jag var 23 som jag bytte bana och valde statskunskap och kulturgeografi istället. Men trots ändrad bana har jag alltid haft den största respekten för media och journalistyrket. Jag kan nästan känna lite avund när jag läser en riktigt bra journalistiskt skriven text eller ser Uppdrag granskning när någon funnit ett riktigt scoop.
Visst kan journalister vara jobbiga och besvärliga i sina granskningar och värst är det när jag redan vet att deras politiska uppfattning är klar och den riskerar överskugga ett neutralt reportage. Därför har jag alltid uppskattat en rak och ärlig kommunikation med media. När något har blivit fel i deras rapportering så tar jag kontakt. När en text griper tag i en och när man vet att media rapporterat det som allmänheten måste få veta, trots hat och hot då visar jag min uppskattning.
Mitt förra inlägg var debattartikeln om antisemitism och som publicerades i Folkbladet i augusti. Innan artikeln publicerades var jag i kontakt med tidningens ansvarige på debattsidan. Det var verkligen ett bra samtal där jag redan innan visste att personen på andra tråden inte tycker som mig och som kanske inte alls är intresserad av att publicera min artikel.
Det är ganska sällan som jag har omnämnts på Folkbladets ledarsida och de gånger det har hänt så har det sällan (om aldrig) varit i positiv bemärkelse. Så när det väl händer, blev jag så glad och var tvungen att ta en skärmbild till eftervärlden.
Jag är glad för att jag bor i ett område som har två dagstidningar och i ett län som har Västerbottningen. Det är mycket att läsa, men jag uppskattar nyhetsbevakningen. Ibland som politiker kanske inte lika mycket varje gång.
Lämna en kommentar