Årets politiska höjdpunkt och bland det absolut sista som sker innan sommaren tar över ordentligt. Budgetfullmäktige. När dagen är över brukar tanken ändå vara att vad var det som hände och vad var det som sas? Nio partier debatterar budget under sju och en halv timme och både Stalin och Marxism nämndes av några. Stort, smått, tjuvnyp och insinuationer. Det är egentligen obegripligt hur mycket tid som läggs på en debatt som alldeles för få tar del av.
Jag gillar trots det budgetfullmäktige och ser det som ett utmärkt tillfälle att tala om kristdemokrati och det samhälle vi vill se. Att tala om det gemensamma bästa där både egenintresse och särintresse ska stå tillbaka ska ge förståelse till den politik vi står för.
För första gången på tre år gick Allianspartierna fram med en gemensam budget vilket inte uppskattades av Socialdemokraterna. Konstanta angrepp om att det var endast Moderaterna som vunnit något på vår budget och att vi övriga tre partier fått stå tillbaka. Detta trots att allianspartiernas budget satsar 29,5 milj kr mer än S och Mp på äldreomsorgen, tio miljoner kr mer än S och Mp på skolan, 20 öre skattesänkning samt stora satsningar på ett bättre företagsklimat. Det var inte Moderaterna som stod som ensam vinnare i vår budget utan det är alla umebor.
Socialademokraternas ledamöter var uppe i talarstolen gång efter gång och deras anföranden var i det närmaste identiska. Samma frågeställningar om vilken förskola vi inte ska bygga, att en minskning på kulturnämnden där vi är den kommun som spenderar mest per capita i hela Sverige skulle vara ett enormt hot mot alla unga. Den enda minskningen som görs är på Kvinnohistoriskt museum, men det var irrelevant.
En skattesänkning på 20 öre innebär -77 miljoner i skatteintäkter och helt plötsligt var vi det största hotet mot all välfärd. Problemet är bara att det inte handlar om prioriteringar – det handlar om brist på resultat. Umeå har en av landets högsta kommunalskatter, och ändå ser vi: att äldrenämnden kostar över 20 % mer än i jämförbara kommuner, och att vi lägger över 80 % mer på kultur än snittet. Det är inte en fråga om vi har råd att sänka skatten – det är en fråga om vi har råd att fortsätta slösa.
Lämna en kommentar